Vad har vi för bra översättning på self care? Egenvård? Att ta hand om sig själv? Det är ett uttryck, ord som jag håller nära, hela tiden. Self care. To care for myself. Det innebär att ge mig det jag behöver. Jag läste någon text om egentid, ett ord som ju faktiskt vunnit stor kraft i Sverige det senaste, vi behöver vår egentid. Sant. Vi behöver tid för oss, men vad gör vi med den tiden? Vad gör vi för att ge oss själva det vi behöver? Hur låter vi det inre få ta form genom det yttre?

Under många, många år var det mest avkopplande jag kunde tänka mig att gå i affärer. Låta alla intryck, alla former och färger blocka det som hände på insidan av mig. Kanske köpa mig själv en tröja eller en klänning, något som fick mig distraherad och som fick mig att känna mig fin. Kanske med en förhoppning om att just den grejen som låg i påsen på väg ut från butiken skulle initiera ett skifte, kanske skulle jag få känna mig så vacker som jag längtade efter. Kanske skulle det få mig att träffa kärleken? Kanske skulle det få min kärlek på bättre humör? Kanske, kanske, kanske. Nä. Jag tror aldrig att det funkade, på riktigt.

Jag gick också alltid in i bokaffärer och sonderade alla anteckningsböcker och pennor, köpte det som lockade, det jag trodde skulle väcka min kreativa energi, som konstgjord andning på min dröm om att skriva en bok. Eller egentligen vad som helst, jag drömde om att skriva vad som helst. Men jag gjorde det aldrig, för drömmen stannade där. I en påse på väg ut från en affär. Jag svarade på mitt hjärtas kall, men bad det hänga kvar. För jag var så rädd. Så otillräcklig. Så liten. Så ful. Orden flöt inte som jag ville och det skrämde mig. Drömmen var för "stor", konstig, hände på mig fullt ut och jag vågade inte vare sig lyckas eller misslyckas. Så med en malande känsla inuti fortsatte jag livet som inte helt kändes som mitt och fortsatte döva genom självdestruktiva beteenden, och genom stunderna på stan.

Under påskhelgen for vi ner till Skåne för att fira med familjen. Barnen tjatade i kör:

"ÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENU?!?!?"

Och vad som kändes som 40 timmar efter att vi satt oss i bilen rullade vi in på gårdsplanen till huset där vi skulle sova. Gaaah, jag var som en våt fläck bara, varenda liten del av mig hade slagit knut på sig själv och i yogatermer skulle en kunna påstå att det inte fanns något flöde av någonting. Jag var helt fast i tjat och låten Shuffla av Samir och Viktor och ville gråta men inga tårar kom och jag ville kliva ut genom dörren och inte komma tillbaka för ibland, ibland undrar jag om jag verkligen är mamma-material. Men det är ju en helt annan fråga.

Jag tittade ut genom fönstret och tyckte mig se vår hund som dog för ett och ett halvt år sen. Innan hon lämnade den här världen var hon ofta med i Skåne. Hon brukade gå där på gräsmattan utanför köksfönstret och nosa efter sorkar och spana efter rådjur och hon var så levande då. Som om världens alla dofter och ljud lyfte henne till en annan nivå. Ett med allt. Jag tyckte mig för ett ögonblick förnimma hennes gestalt där utanför fönstret. Såklart var hon inte där. Och jag sänkte min blick mot golvet och den landade på en ring som låg där, mitt framför mina fötter. En ring som jag köpte efter att hon dött. En ring med texten FREE på, som en påminnelse för mig om att hon nu var fri. En ring som jag älskade, tappade bort, letade efter högt och lågt men som inte stod att finna någonstans. På ett golv i ett hus som vi delar med andra släktingar som varit där och firat jul och dammsugit sen vi var där sist. Där låg den. Vi kan välja att se allt på alla olika sätt. Och jag valde att se det som en påminnelse från henne till mig. Fri. Jag valde att se frihet. Helgen gick och vi hade det så fint och vi hade det så utmanande och jag bar orden inetsade på mitt hjärta. Jag gjorde det till min praktik att förkroppsliga frihet. Som ett sätt att ta hand om mig själv. Jag rörde mig så som jag behövde. Gick promenader och dansade med de glador som svävade ovanför trädtopparna. Jag sökte de platser i kroppen som var fria istället för att fastna i argumentation med låsta käkar över huruvida påskharen tillåter att en äter choklad till frukost istället för frukost till frukost. Jag letade tankar som inte bar spänning. Som gav mig frihet. Besökte platser i kroppen som kändes starka och öppna. Jag sa ja. Ja till det jag kände att jag behövde göra för mig själv. Skrev. Eldade i spisen. Massor. Jag drack vatten. Kaffe. Vin. Jag satt uppe när alla andra somnat och lyssnade till elden som sakta brann ut och andetagen från de jag älskar mest. Fast jag borde gått och lagt mig. Men det landade mig rakt in i kärlek. I värme.

Self care- vad behöver du? Inte bara en helg på spa, för det behöver vi alla och det är fantastiskt, men vad behöver du? Kan du bjuda in det i din fysiska kropp och låta det bli din praktik, att förkroppsliga din längtan, din önskan. Se att den ligger inte utanför, bortanför, i en påse tillsammans med en tröja eller en penna utan alldeles där, intill hjärtat. Bara väntar på att få bli ihågkommet. Bara väntar på dig.