Vem bestämde att det mjuka var mindre värt än det hårda? Att ord och uttryck som kamp, press, pusha sig själv är positiva och att vilsamt, mjukt, följsamt inte alls håller samma laddning? Att prestera, att lyckas, att gå i mål. Kötta på, liksom. Ju mer desto bättre och du vinner. Vinner!! Men vad?
Att pusha sig själv är ibland enda vägen framåt, ibland enda sättet att få veta vilka styrkor och vilken kapacitet en bär. Jag är helt för det, utmaningar är mina bästa vänner och ibland har jag nästan maniskt hoppat på allt jag inte vågar, för mina rädslor ska inte få definiera mig. Jättebra, faktiskt. Jättebra. Positivt och allt. Men det har blivit för mycket många gånger. Jag minns när jag pluggade på heltid, spelade teater om kvällarna och jobbade natt inom vården. För att jag kunde. Trodde jag. Jag kunde, ett litet tag, men så en dag när jag var ute på en promenad började världen att snurra. Världens yrsel. Min yrsel. Jag vet att jag inte nämnde det för någon egentligen, för att det låg rädsla och skam i att vara så "svag" att jag inte tog det på riktigt allvar.
Ett tillfälle. Det har funnits så många. De finns fortfarande, de stunder då jag i livet inte har stannat upp och tagit mig tid att vila, verkligen vila, och kroppen säger ifrån. På skarpen. Hjärtklappning. Yrsel. Ibland hittar jag inte ord. En härlig kombination av allt för lång sömnbrist, ett allt för nyfiket sinne och mig själv ändå rätt långt ner på prioriteringslistan. Även om det sista inte är sant för jag försöker ju ta hand om mig själv på alla sätt möjliga. Men. Jag tror att jag skräms av de behov jag har som är bortom görandet. Det som behöver få plats. Det mjuka i mig. Det som kräver stillhet, tystnad och eftertanke. Det jag som bor bortom muskler och kosttillskott och som är i allra högsta grad en del av mig som skräms. Skrämmer mig för den näring jag behöver är inte den som kan skaffas via duktighet. Den behöver tystnad. Den behöver stilla vila. Den delen av mig som inte producerar någonting som jag kan ta på omedelbart. Den delen av mig som går bortom det vardagliga och alldagliga och som är näringen där. Min inspiration, kreativitet, längtan, mina djupa drömmar, min intuition. Det urmänskliga som samtidigt har blivit omänskligt, för det går inte att ta på eller mäta, så vi pratar inte så ofta om det. Men vi delar det alla.
Min plan är att mjukna. Mjukna tills jag möter mig själv i det innersta och kan stanna där. Fullmånen gör mig mjuk. Skogen. Havet. Stillheten. Tystnaden, som gör det möjligt att höra bortom tjattret av tankar.
Det här med balans. Jag tror inte på 50/50. Jag tror att det handlar om vad du behöver, och olika i livets alla stunder. Och jag tror att det handlar om djupare än ytan. För att hitta det som vi verkligen behöver och verkligen närs av behöver vi dyka in. Grotta runt. Tillåta oss att släppa prestationer och push och gränser som ska sprängas för att se vilka vi är där. Utan allt det hårda. Vem är vi bortom kampen och vilka skatter ligger gömda där?