Det här var året jag tystnade. Året då orden, uttrycket drog sig inåt, först av ren och skär nödvändighet och sen stannade där. Rädslan tog över. Ifrågasättandet.
Den ständiga frågan varför.
Jag fördjupade mig i stillhet. I vila. För att någonstans börja resan mot acceptansen för det som är jag. Men också av ren och skär nödvändighet. Det var nödvändigt att göra på annat sätt när kroppen inte ville vara med. Det har varit ett år då jag tystnade men kroppen skrek. Lager efter lager av mönster, tvivel och självförakt avslöjades. Jag hade dolt det så väl. Vi gör väl så, vi sminkar över och tänker att det där kan jag ta sen, imorgon, någon annan gång. Men så kom hösten då mitt ansikte skrek nej till allt. Stressutslag. Inget kunde jag dölja för världen. Inte ens ytan. Inte heller för mig själv.
i backspegeln ser jag ett år av integrering. Där praktikerna jag lärt och orden jag sagt varit tvungna att bli sanning. Självkärlek, kärleken som är jag, den när inte sig själv. Jag måste underhålla, jag måste göra. Mata.
Jag brottades med frågor som vad har jag att dela. Varför gör jag det jag gör. Vad har jag för rätt att ta den här platsen i anspråk. Vissa av svaren dröjer medan andra landat i en djupare sanning än vad jag vågat yttra. En sanning bortom yogaklasser och rörelse men mitt i det ändå. Kroppen är själens boning och mitt sökande och längtan efter att hela jag ska få plats, få ta plats i den här världen, skulle inte vara möjlig utan aspekten av kroppen. Om jag inte är fri där, vad är då frihet värt? För mig har vilan varit essentiell. Vem är jag bortom görandet? En av de läskigaste frågorna jag mött, så mycket värde i görande, så mycket tillfredsställande av andra människors behov i jakten på att slippa möta det i mig själv. Min värdighet bortom allt. Den som vilar i mig, ovillkorlig. Så vem är jag bortom görandet?
Jag vet fortfarande inte men en del av mig som varit glömd börjar nu vakna. Jag har kallat och kallat och något har svarat. Det är lätt att tro att svaren ligger utanför i något annat, i någon annan, men de vilar de i mig. Jag börjar minnas.
Till de som fått mig att nosa bortanför mina vanliga trygga stigar, jag är evigt tacksam.
Till de som delat kunskap, vishet och insikt om det yttre och det inre livet, jag är evigt tacksam.
Till de som rivit i de gamla såren där otillräcklighet, litenhet, fulhet, dumhet bor, jag är evigt tacksam.
Till de som delat sin kärlek, sin medmänsklighet, sin kreativitet, sin värme, jag är evigt tacksam.
Ett år bortom orden kan inte sammanfattas. Men det blir fin gödning åt det som komma skall.
