Medicin

Vad är din medicin? Det du tar till när något gör ont, när något farit illa, kroppsligt och själsligt? 

Jag har inte funderat över ordet särskilt mycket, för mig har det varit så starkt knutet till apotek och recept och en sjuka som är så pass allvarlig att den behöver piller eller något flytande.  

Allt det andra vi ägnar oss åt, är inte det också medicin? Promenaderna i skogen, skratten, kramarna. Teet som överlämnades med kärlek och som jag varsamt förpackade i en vacker glasburk. Ranunklerna i fönstret. Samtalen. När blickar möts och du vet att du är sedd och älskad som du är. Som jag är. Allt detta, och långt mer därtill läker det som varit sårigt och sorgligt och skavigt. Det som satt sig som en krampaktig smärta i revbenskorgen och som kommer när jag känner mig som allra litnast. Som släpper när jag vilar i förvissningen om att jag är precis den, det och där jag ska vara. Medicin. På ett bolster, en filt över benen och djupa suckar. Av lättnad. Glädje. Sorg. Låta det som kommer, komma. Det är ok. Allt är ok. Det är medicinen. Acceptansen och självkärleken som följer. Gå in i för att komma igenom. 

Det tar kraft att vända vanor av att stänga till och koppla från. En bestämdhet långt större än vad jag först kunde föreställa mig. Ofta är det ju så att det jag väljer bort, väljer jag bort av en anledning. Men enda vägen igenom är ju just det, igenom. 

Vad är din medicin?