Wiiii!!

Fredag! Åh, det liksom bara spritter i kroppen, eller..? Åh, helgkänslan kom över mig i förmiddags för ett ögonblick, den där hisnande känslan av att vad som helst kan hända och kanske ska jag gå ut, absolut ska jag klä mig fin och gå någonstans. Göra något liksom roligt. För mig. Och vänner! Göra saker med vänner. Äntligen helg! Den känslan. 

Nu, klockan 16.42 sitter jag och räknar ner timmarna tills det är lovligt att gå och lägga sig. Jag är förbluffad över vändningarna som ett liv kan ta, det ena är vare sig bättre eller sämre än det andra och jag är helt ärlig om jag säger att detta är det jag tycker om mest. Lägga mig i soffan och bara liksom vänta in sömnen. Det får gärna vara helt tyst, för en stund kanske jag kan höra och följa mina egna tankar. Det får mer än gärna vara katter med mig. Och det får allra helst vara så att alla barnen sover gott. 

Innan jag blev mamma tänkte jag att det där med mödraskap, det är inget för mig. Jag tyckte väl att barn var lite gulliga men de gjorde mig sjukt obekväm för de var så mycket mindre. Rent storleksmässigt. Hur förhåller man sig till någon som är pytte? Som har konstiga frågor? Som kallar en för tant. De kändes krävande. För mycket för mig som då var på väg att bli skådespelare och som dök djupt in i allt jag kunde komma över som hade med teater att göra. 

Allt ändrades, som en ju kan gissa sig till rätt lätt och jag blev mamma, tappade fotfästet och hittade mig själv på en plats som jag minst anat. Allt ställdes på ända för mig när jag blev mamma. Ingenting var sig längre likt, framför allt inte jag själv. Helt plötsligt satte jag någon annan först, alltid, inte för att jag själv ville och valde medvetet utan valet skedde omedvetet, det var ren instinkt. Allt var instinkt, hur barnet skulle bäras, vaggas, matas, pratas med, vyssjas och hur jag drog mig tillbaka för att samla kraft och tankar. Fredagskvällar blev plötsligt något alldeles bortom stillsamt. Tystnaden när den lille, som efter hand blev två små och som i en chock sen blev tre, när de hade somnat och jag visste att lördag morgon var tom, den blev som balsam. I en värld som tidigare varit så full av medvetna val när det gällde bakgrundsbrus och ljudmatta blev tystnaden det allra mest heliga. Det som gav mig ro. Och ångest. "Andas han/hon?" Och sen ro. Med en gnutta ångest. "ANDAS HAN?!? DU MÅSTE PETA PÅ HONOM OCH SE OM HAN LEVER!!" Och sen sömnen som svepte iväg mig med den lockande möjligheten att det skulle kunna bli något som kanske kunde tolkas som sovmorgon. 

Hur ofta det hände? 

Men jag tänker att vi också kan byta ämne. För jag vet inte om det någonsin egentligen har hänt. Och det får mig att vilja gråta lite. Så perfekt det illustrerar det dubbla i livet. Att ingenting någonsin är svart eller vitt. Som den här morgonen till exempel, då Kakan vaknade med hosta och jag tänkte oh så mysigt att få vara med henne hela dagen, hon får vara hemma och samla kraft och bara gosa med mig. Och med Samir och Viktors jävla Shuffla-låt på repeat. I timmar. Och hantverkare i huset som just idag skulle såga ner den gamla skorstenen så att Kakan blev vettskrämd och sen satt som tuggummi klistrad mot mitt ben. Och det var lite fint i början, men sen blev det sjukt jobbigt att gå runt så för hon är ändå fem snart och alldeles tung och rätt lång och dessutom så galet envis i sina beslut som inte ofta och rätt sällan stämmer överens med det jag tänker. Nu sitter jag i ett hörn och ignorerar hennes genomträngande: MAMMAAAA!!! en liten stund och ramlade tillbaka till tacksamheten över att det bara dröjer några timmar och sen är det tyst. När alla små huvuden vilar mot mjuka kuddar och jag ändå kommer att kila upp och rätta till filt och lyssna på om hon låter rosslig eller inte. Allt är föränderligt. Om några år kommer jag då att tänka tillbaka på tiden då hon vägrade släppa taget, rent fysiskt, med längtan och värme? Och tacksamheten över att ha fått uppleva och samtidigt få slippa, just nu? 

Hur ser du på livet? Guldkornen i tillvaron som kantas av kaos, får de samsas med de bitterljuva småskaviga stunderna och liksom bara vara? Jag gillar platsen som skaver, den tråkar inte ut mig. Den gör att jag inte stagnerar utan fortsätter vara närvarande. Det ger mig en möjlighet att följa mina känslor utan att fastna i dem. Och faktiskt se när jag fastnar. För det händer. Som just alldeles nyss, då hela världen rasade och jag faktiskt gömde mig för mitt eget barn för att jag behövde hitta proppen och dra ut den. Forma orden. Släppa taget och vänta in kvällen.

Och här är en bild där jag inte dragit ur proppen, utan håller på det...