Någon mer än jag som levt i tron att en behöver vara den duktig flicka? Skulle tro det. Hela mitt liv har kantats av orden "vad du är duktig" när något jag gjort blivit "bra". En prestation. Prestation som skapat prestationsångest som skapat sorg över få duktighetsbetygelser som skapat känslan av att nu när jag inte verkar göra något bra så är jag skit. Mödraskapet var en sån utmaning för mig. Hur är en en duktig mamma? Jag försökte, slog knut på mig men helt ärligt så hände livet ändå, kräk och gråt och sömnlösa nätter och jag kände det som den största bedriften att jag stod upp på morgonen men det är inte en prestation. Så det gav mig inget "vad du är duktig". Inte heller när jag lyckats borsta tre små människors tänder på morgonen utan tjafs. En bedrift, om du frågar mig men betraktat utifrån så kan det hela verka lite futtigt. Eller när alla smakat på middagsmaten. Eller när jag inte brutit ihop mitt i en konflikt utan hållit mig lugn och styrt med mjuk och varsam hand. När jag sparat sammanbrotten tills de där stunderna av ensamhet infunnit sig och jag gråtit i en handduk på toan. Seger!!! Men omvärlden bara "bah" som om det skulle vara något.

Vi människor skapar ständigt. Ord blir till meningar som gör våra önskningar och tankar begripliga för varandra. Vi skapar hem. Relationer. Lusten finns där, att göra, att med händerna eller med ord, färg, form berätta något. En spegling av den superkraft som kanske är bland det mest värdefulla vi har; fantasin. Det gör våra inre landskap svallande, dramatiska, svulstiga. Vår fantasi, vår förmåga att föreställa oss saker, drömma saker. Den som så lätt förpassas till praktikaliteter när vi börjar kalla oss vuxna. Men hur ser den ut om den får beskriva dig? Allt det som inte är praktiska, vuxna, produktiva lösningar? Jag älskar när barnen vill rita och jag sitter oftast kvar längst bland färgpennor, halvfyllda ritböcker och papper i olika färger. Viker och målar. Det strömmar från en plats väl gömt inuti genom mina armar till händerna och tar form i verkligheten. Ingenting som någonsin skulle få någon att säga " oh, vad du är duktig" och därför ligger den paket med oljefärger jag köpte för längesen gömd i något skåp men jag använder gärna barnen som ursäkt för att få kludda i deras Bamse-målarbok. Jag skapar mandalas när jag är ute i skogen och vid havet, inte för att någonsin visa det (andra kan det bättre än mig och inte skulle väl det här inspirera någon) utan för att själva naturen ska få vila i en form som jag sett. Jag skriver, ibland med en klump i magen över att det inte blir bra, får tvinga mig att publicera och sen håller jag andan i några dagar. Ord som tar form på papper, jag kan inte tänka mig något vackrare. Mina ord däremot, där kämpar jag alltid med rädslan för att det inte ska komma ett "duktig du är" utan bara passera förbi.

Vi har superkrafter. Som inte alltid är lönsamma. Men de gör världen vackrare. Det är våra sätt att blomma och sätta färg på livet vi lever. Jag vet att jag är så tacksam för alla som skapar, genom form, färg, ord, stillhet, som skapar stämningar, som skapar sig själva som det uttryck för fantasi, drömmar och kreativitet som vi alla är. Som vågar. Som vågar vara inte duktiga utan levande och göra, inte för att få uppmuntran utan för att lusten till uttryck är större än rädslan för det. Rädslan för att vara synlig. Så för att inte vara det för mycket gör vi som alla andra. Eller ingenting alls. Eller så gör vi för att få höra orden "så duktig du är".

Mödraskapet har blivit en konst. En ständigt pågående dans. Vi tar lite steg hit och dit, snurrar, sätter oss platt på rumpan, testar lite och snurrar vidare. Skrivandet är lusten som är rädslan som är en motor men också en broms. Färgerna i skåpet ska jag leta fram. Måla världen och ge den form genom mina ord och mellanrum. Min del av världen.