Plötsligt frös världen. Vintern tog ett kallt men ömsint grepp om allt och vattnet på viken frös. Snö föll. Solen strålade och jag vaknade med en enorm glädje i att få uppleva en vinter på riktigt. Det kändes som väldigt längesen. En vinter som bjöd på skridskor på havsisen vid kallbadhuset, pulkaåkning, röda kinder och lysande röd nästipp.

Men så igår promenerade jag en sväng och såg hur isen långsamt började smälta. Den som varit så stark och vacker såg sumpig och gul ut, på sina ställen var den helt ersatt av flödande vatten. Oundvikligt är det så. Det fryser och smälter.

Jag kom att tänka på alltings skiftande. På hur det bara händer, hela tiden runtomkring oss. Och att processen, att gå från ett till ett annat, ibland är glasklar och ibland är det fult och kletigt.

Kanske är det därför vi värjer oss, för att vinter inte kan bli blomstrande vår utan smälttiden, utan det grådassiga, tråkiga. Utan det smärtsamma. Utan det som får oss att rynka på näsan, vilja vända bort blicken.

Utanför som inuti, processen är den samma. Men. Vi värjer oss. Inte vill vi gå igenom mellantiderna. Tiderna av isar som smälter, ruttnar och blottlägger det som ännu inte är tillrättalagt. Det som vi kanske inte ens själva känner. Det som vi inte vant oss vid. Nya utsikter. Okända områden. Tänk om isen är det som är fruset i oss. Det som bildar en vägg mellan det vi tror att vi borde vara och det vi verkligen är?

Jag vill inte vara fången. Ingen ska vara det. Inte heller havet. Inte heller du.

Och mitt i det rördes jag till tårar över allt det vackra i allt det fula. Det som väcker min kärlek och ömhet.