Det vi inte vet.

Det vi inte vet. Om varandra. Om oss själva.

Det vi vet men inte vill kännas vid. Det som stör. Som oroar. Som kanske är bortom ord, kanske bortom begripliga känslor.

Det där.

Att jag gömmer mig. Som en liten feg en, jag har samlat kriser på hög det här året, låtit saker sippra lite försiktigt, pratat argt om det istället för att känna färdigt. Gråta färdigt. Lagt på hög, med lögnen på läpparna; det här tar jag senare. Det här tar jag sen, när jag får tid, när jag är ledig, när jag orkar. Fyllt alla mina små skrymslen och vrår med bultande frustration, med outtalad längtan, med vildsint vrede, bitit ihop mina stackars käkar, lett lite skevt och mött världen. Skojat om smärtan. Det är min expertgren, att skämta om det som verkligen gör ont. Avväpnande men också respektlöst gentemot mig själv om jag inte håller min egen hand.

På löpande band. Som kom till ett stopp efter fördjupningsveckan. Jag låste dörren om mig och har inte öppnat den efter det. Jag har inte orkat. Jag har inte velat möta det som väntar.

Jag har inte velat möta det som väntar.

För jag är rädd för det obekväma. Jag känner hur gråten och den heliga ilskan väntar runt nästa hörn och fastän jag vet att enda sättet för mig att leva är att släppa mig fri så håller jag så hårt, så hårt.

Jag är så modig men jag är så rädd. Så feg.

Jag är så feg. I ett meddelande till en vän skrev jag att jag inte ställt mig på mattan mer än just för att stå där en liten stund. Stått på toppen av min matta, skakat axlarna och sen klivit av. För jag har varit för feg att möta mig själv. Det har funnits de stunder då jag förstått att det varit feghet men jag har viftat bort det. Det har funnits stunder då jag inte velat ens erkänna det och fått bråttom att städa bakom ett skåp eller kolla av min mail. Allt för att landa utanför. Allt för att inte känna det som känns och som vill få röra sig. Jag har stått still.

Det blir ett tillstånd, en förlamning, en oförmåga att möta mig själv. Och i flykten blir jag någon annan, en spelad bild av den jag tror att jag borde vara. Så som det borde kännas. Fixa och ordna när allt jag egentligen vill innerst inne är skrika rakt ut och skicka tallrikar rakt in i väggen så att det kraschar så där underbart. Jag sitter uppe om kvällarna och målar bilder i huvudet. Av vad jag skulle vilja och vad jag skulle behöva. Som om jag drömde i lönndom, men jag gör inte eftersom jag blir förlamad av rädslan för den jag är.

Vilddjuret jag blir när jag inte får röra mig fritt. Tröttheten i huvudet och ångesten som följer. I mig kan jag följa allt, jag vet vad jag beror på. Jag vet så väl. Och ändå. Trasslet av rädslor och motstånd och skammen över att vara mänsklig. Över att kanske är mina så kallade problem inte ens en fis i rymden om man jämför med… Men ingen jämför. Ingen kan jämföra. Är reaktionerna jag känner över eluttag och beslut som ska fattas och som blir uppskjutna och kommunikation som inte fungerar, är de rimliga? Kanske inte, tänker jag och smyger bort det frustrerade och trötta till en vrå som ännu inte fyllts till bredden.

Och jag som så gärna påpekar att det finns inget rimligt med människan. Inget logiskt, inget vettigt. Jag glömmer att hålla mig själv där när jag som mest behöver det. Jag står inte över mina känslor, jag är i mina bästa stunder vän med dem. Förstående och i samtal. Relationen till mig själv.

Där hjälper yogan till. Yogan som gjort att jag vaknat till insidan. Som har gjort att jag börjat lyssna och förstå vad som händer. I och med det har också mitt motstånd växt, tror jag. Det vi inte vet har vi ont av, men vi vet inte varför. Det vi vet kan fortfarande göra lika ont och dessutom helt omöjligt att bortse ifrån. Men det ger oss också möjligheten att bli mer och mer hela. Mer och mer sanna. Mer och mer vakna för hur vi hänger ihop. Att vi hänger ihop. Att vi är, också på insidan. Även på sätt som vi inte vill.

Så vad ska jag göra nu? Nej, inte krossa porslin, inte ikväll.

Men jag ska möta mig själv lite mer. Lite bättre. Med mer frihet. Ge mig själv tid. Det har tagit mig ett och ett halvt år, flera år, ett halvt liv, kanske ett helt att ta mig hit. Jag ska vara modig och se min rädsla istället för att fly från den. Möta min mänsklighet. Min svaghet. Styrkan vilar kanske i det mjuka mötet, att låta mig vara.

Som jag är.