Det har varit tyst. Trögt. Tröttheten enorm. Samtidigt som jag fyllts av allt jag skulle vilja göra och vad kan man hitta på nu? En ny lokal. En ny plats. Nya möjligheter.
Och så kommer tröttheten. En slags oförlöst sorg. Jag har inte kunnat gråta för jag har varit så fokuserad på att lösa problemen. Fixa det som gått snett. Inte ge upp, att ta det på allvar det jag gör och faktiskt se till att drömmen om att kunna driva en liten yogarörelse som inte ska ha sin utgång i alltför mycket insmickrande kommersialism utan som ett redskap för en vaken kropp, en möjlighet att ta sig an sig själv när man händer, för vi händer ju, hela tiden.
Som nu. Nu händer jag. Och jag är orkeslös och håglös. Det kan vara hösten. Men det kan också vara så att det är jag som behöver landa i allt, bit för bit, och inte bara köra på. Det känns så. Som om jag måste landa. Oviljan att ta in att ett rum jag älskat och hoppats på blev ett sådant antiklimax och att bemötandet kring det var orimligt på alla sätt. Oviljan att ta in att de anteckningsböcker jag omsorgsfullt valt ut till olika utbildningar och kurser och sen fyllt med ord och reflektioner, en första bearbetning av den kunskap som är så värdefull och viktig för mig antagligen ligger i en skog någonstans, slängda tillsammans med Ganesha och Durga, tillsammans med sådant jag lagt ner hjärta och själ i. De fina yllefiltarna som stöttat och värmt så många kroppar.
Jag händer och jag behöver få ta min tid.
Jag vet att jag inte är ensam om det. Att vi betar av livet del för del utan att riktigt ge oss en chans att stanna upp och smälta. Att vi blir taggade av att människor tycker att vi är starka och handlingskraftiga, att vi “kämpar på” och “inte ger upp”. Vi kör på. Kör så det ryker, plattan i mattan, framåt framåt. Och så bär vi hela vår historia på insidan.
För mig kommer den fram som trötthet. Hudproblem. Aptitlöshet. Rastlöshet men med en fullständig oförmåga att fokusera eller få något gjort, för jag är trött. I själen. När min kropp verkligen försöker fånga min uppmärksamhet kommer hjärtklappningen och då vet jag att det är på allvar. Men jag är inte där än och den här gången tänkte jag möta mig själv innan det gått så långt.
Det jag också märkt är att jag blivit lite bitter. Lite tveksam och ängslig. Antagligen för att jag inte satt mig ner för att känna färdigt. Att leendet ibland stelnar. Att jag vill kasta saker när människor, i all välmening, säger:
“Nu ska du se att allt blir bra!”
“Hur fan kan jag veta det!?!” vill jag gapa rakt ut. För så mycket galenskap som kom på en gång bevisade på något sätt att allt är möjligt, åt alla håll. Jag kan önska och jag kan jobba för men i slutänden så ligger inte allt skeende i mina händer. Men mitt mående gör det. Jag preppade innan och nu ska jag stanna hos mig själv i efterdyningarna. Allt är möjligt. Allt händer, på olika sätt, hela tiden. Det har mycket lite med mig att göra men det jag gör för mig själv nu, det betyder allt.
Ibland får vi virvla fritt av glädje i vinden och ibland stå djupt rotade som träd som släpper sina löv till höststormen. Jag tänker att jag växer rötter och hittar näring nu. Jag försöker hitta glädjen i kurserna som jag håller. Låter lusten få blomma fritt just där. Hanterar resten i lagom stora bitar. Låter kroppen få berätta för mig vad jag behöver, var min lust och längtan vilar, hur jag ska ta mig dit.
