Alltid där. Alltid där om vi lyssnar, om vi känner efter. Andetagen, de djupa, de långsamma, de ytliga och hetsiga, alltid där, alltid berättar de för oss om oss själva. Det första och sista som händer; vi andas in och vi andas ut.
Däremellan, ett långt pärlband av andetag.
Utan att vi behöver anstränga oss skapar de vår verklighet, ger oss förutsättningarna för liv. Inte mindre än så. Ändå. Ändå har de känts så främmande för mig.
Främmande kanske är fel ord, jag vet ju att de är där och jag har andats medvetet en väldigt stor del av mitt liv men de har varit något jag kanske förhållit mig till snarare än gjort till en del av. En del av mig. Mitt livs andetag.
De senaste åren har jag skiftat den relationen. Allt började omedvetet med en kurs i Breathwork som jag hoppade på för att det var i ropet och jag ville se vad det var för någonting. Pranayama har alltid varit utmanande för mig, jag har tyckt att det känts oerhört stressande att hålla på och andas medvetet, jag har fått fixa idéer och hållit andan, blivit andfådd och bara helt enkelt inte gillat det alls. Inte alls. Breathwork var annorlunda, det var enkelt och oerhört effektivt, jag har nog aldrig stött på en så renande och djupgående praktik, så mycket skiftade i mig, så mycket mer i mig blev tillgängligt. Jag fortsatte och efter ett och ett halvt år bestämde jag mig för att utbilda mig till guide i just breathwork. Det var 2020.
Ta djupa andetag. Låt de skölja genom mig. Jag vet inte hur jag levt i relation till andningen tidigare, kanske har jag sett den som ett verktyg att plocka fram ibland men inte som en del av en vardag, ett liv. Det är en spännande plats att vara på, den där platsen där något nytt plötsligt börjar öppna upp. Där något som varit på ett sätt inte längre är så utan har skiftat och jag märker skiftet, för jag känner inte igen mig men jag vet heller inte var det kommer att landa.
Idag är allt annorlunda. Det är annorlunda på ett subtilt plan men ändå annorlunda. Det går sällan att peka ut en vändpunkt, ett tillfälle som skiftade allt men jag vet ett som för mig skiftade något.
“Enjoy your breath” sa en lärare under en klass I höstas och tanken slog mig att just den tanken har aldrig slagit mig. Just det har jag aldrig gjort. Njutit av mitt andetag. Lärt känna det. Låtit det få visa sig för mig, den delen av mig som är bryggan mellan mitt inre och världens yttre. Mitt andetag. Insikten var en sådan som fick mig att falla flera våningar från ett låtsashus. Jag har styrt och kontrollerat och försökt tämja men aldrig, aldrig, aldrig bara varit tillsammans med.
Redan innan den geniala instruktionen hade jag märkt att jag lyssnat på ett annat sätt. Lyssnat med mjukare öron. Lyssnat med mjukare hjärta. Låtit andetagen få en annan kvalitet. Inte ens tänkt “kvalitet” utan ström. Låt livet strömma genom mig. Bli en del av mig.
Och det är fascinerande att vi ibland lösgör oss från en del av oss själva för att göra den synlig, liksom kännbar. Lösgöra och sen integrera tillbaka igen, välkomna hem. Jag missar nog det ibland, och jag tror inte att jag är ensam om det. Jag blir delar av en människa. Delar som man kan plocka upp och betrakta, jobba på.
Att inte bara vara projektdelar utan också en hel människa med ett liv att leva. Ett andetag att njuta av, att vila i, att utforska, tala med. På något märkligt vis blir det också så att när jag släpper taget om det jag tror att jag ska göra och utföra så händer det, men på helt andra sätt. Nya. Mer subtila och mjuka. Mindre press och mer flöde.
Så jag vill ge dig som läser det här inbjudan till att njuta av ditt andetag.
Vila där.
Tills det känns som hemma. Tills det bli välkänt.
För dig som är nyfiken på breathwork så håller jag en klass den 8 februari kl 19.00.
