Tiden mitt emellan höst och vinter, där befinner vi oss. Där befinner jag mig. I ett mellanrum, mörkret vilar tungt utanför fönstren trots att klockan närmar sig tio på förmiddagen, det är stilla och spöklikt utan att vara skrämmande. Mer avklätt, urholkat, drömlikt. En plats i tid och rum där allt upphör, allt är möjligt. Just nu sägs slöjorna, gränserna mellan de olika världarna vara som tunnast och jag vet inte vad det betyder på utsidan men det är precis så det känns. På insidan. Som om mina världar flyter ihop, möts, får leva inte åtskilda utan sida vid sida. Filtren är ur funktion. Och jag tror inte att jag kommer att jobba nämnvärt för att starta upp dem igen.
Yogaindustrins ständiga matande av råd om självförverkligande, mål, utmana dina gränser är ibland så spännande att ta in i systemen men just nu känner jag att jag inte vill höra ordet målbild eller ta in ett endaste ett till råd om hur jag ska bli ännu mera, ännu bättre, ännu verkligare, ännu vigare, ännu starkare. I denna stund väljer jag att vila i rummet emellan. Stillsamt. Och faktiskt bara låta det som vaknar ur djupen få leda en stund. Tänk om, tänk om vi inte behöver strävan. På det sätt som vi tror. Kanske, kanske handlar det om att landa in. I den verklighet och de världar som gömmer sig där. Djupt inuti det som är vårt bo, vårt hem i den här världen. Vad viskar ditt hjärta? Så fort vi gör något per automatik för att det är något som vi borde göra för vi läste det på en blogg, i ett inlägg på instagram, en annons för Facebook så rör vi oss bort från center. Bort från det som är. I min hylla står alla möjliga böcker med allt ifrån recept för josfasta till hur skapar du en målbild till hur blir din mage stark och slimmad på tre veckor. Samlingen av sparade artiklar och inlägg på Facebook är enorm. Allt viskar om att bara du testar det här kommer du att bli en bättre och lyckligare människa. Vägarna är så många, så många. Lika många vägar som det finns människor. Och kanske är det själva grejen. Att vi alla har vårt eget utforskande att göra. Att vi alla borde vila i tomheten och tystnaden tills vi hörde våra egna viskningar. Hjärtats röst, yo. Hur lär vi oss att höra den?
Jag möter många, många och i dem mig själv när de säger att det är svårt att säga nej. Svårt att sätta gränser. Svårt att veta. Vad vi vill, orkar, ska, bör. Och kanske behöver vi inte en målbild. Kanske är livet inte indelat i mål och delmål och det här bör ske inom tre månader och lyckan när vi uppnått stora målet om ett år, tre år, tio år. Som om våra vägar inte kommer att skifta, som om vi inte kommer att växa och förändras och få ändrade förutsättningar. Tänk om svaret ligger i själva frågan inåt. Vad VILL jag? Vad får mitt hjärta att sjunga? När vi lär oss höra det så vet vi.
Därför tänker jag svara på erbjudandet världen ger just nu om att vända mig inåt. Lyssna till var lusten bor. Släppa det som inte får hjärtat att sjunga. Och vila i stillheten där emellan.