I går kväll tittade jag ut genom fönstret och snön virvlade ner från himlen. I morse fick jag äran att väcka de små till den här vinterns första, riktiga snö. Glädjen, alltså den glädjen som uppstår i ett hus och i en barnaskara när det ligger snö på marken är obetalbar. De svävade lyckligt ut genom dörren iväg till skola och dagis och jag stängde dörren om dem, satte mig med morgonkaffet och blickade ut.
Förra veckan var det avslut för terminens kurser, i lördags höll jag min första stressworkshop och igår var det barn högt och lågt här hemma. Och jag känner det själv, hur jag igår där någonstans vid 16-tiden bara inte hade plats till mer intryck, mer ljud, mer av något. Det är en magisk gräns där när leendena går från att vara genuina och fyllda med kärlek till en slags förvriden överlevnadsstrategi. För en konflikt hade jag INTE fixat. De dök upp ändå och jag fick helt enkelt lämna rummen. Jag var trött. Är trött.
Så spännande att observera mig själv tycker jag, nu när jag känner mina svagheter och också vet att svagheterna behöver extra omtanke och kärlek även i stundens hetta. Jag har svårt att dra ner tempot, att minska intrycken, jag söker lösningen i det samma som orsakar tröttheten. Svaret för mig, återhämtningen för mig, ligger i ställtid och vila. Att låta vintern dra in över mig.
Så vad gjorde jag igår? Hahaha, jag ställde mig och bakade en morotskaka, organiserade alla barns alla kläder, tittade på HBO och den briljanta serien "Little Things" och somnade sen sjukt otillfredsställd. Denna morgonen har fått gå i långsamt tempo. I ett tempo som näst intill stått still sen lugnet lade sig över huset. Jag har funderat över saker. Tänkt mycket på hösten och framtiden och hur tacksam jag är och hur mycket, mycket information jag behöver smälta, bearbeta. Jag har börjat förbereda mig för veckans PT-klienter. Vad vill jag dela och vad har jag tillgång till just nu? Och inemellan tankarna, stillhet. Snön. Mmmm.
Hur kan vi ge oss det vi behöver? Inte bara det vi vill, utan det vi verkligen behöver?
Vad behöver jag? För att låta tröttheten lämna och ge plats för något annat?