Hur kommer det här att gå?!?!
En vanligt förekommande fråga i mitt liv, i mitt huvud. Inte undra på det, bara en sån sak som att fira Lucia på förskolan kl 07.30, jag menar då behövde alla barn vara klädda och klara utan kriser och med stor entusiasm kl 07.10.
Hur kommer det här att gå?!?!
Tanken dundrade genom mig inatt när Kakan kom instaplande med kaninen i ena handen och den lille katten i den andra och ville sova nära, nära. Hon frågade säkert tusen gånger när det var morgon. Är det morgon än? Och när jag försökte väcka Viggo som frågade fast precis tvärt om: Men är det inte natten nu?? Jag vill inte vakna mitt i natten!!
Vi kom iväg, alla sjöng och allt gick bra.
Frågan har varit min ständiga följeslagare ända sen jag bestämde mig för att börja resan mot yogalärare, säkert flera gånger om dagen. Hur skulle utbildningen gå? Hur skulle det gå med min dröm? När jag var klar och skulle hålla mina första klasser:
HUR KOMMER DET HÄR ATT GÅ?!?!?!
När jag satt mål som att faktiskt göra det här till en hållbar heltidssysselsättning, hur kommer det att gå?
För att inte tala om shalat, när jag fick nycklarna till lokalen... Så mycket rädsla. Oro. För att inte vara bra nog, för att inte hålla hela vägen, för att ge mig in i ett yrke som många gånger inte är ett yrke utan en hobbysysselsättning för människor, skulle det gå att göra det här?
Och nu, nu får jag uppleva hur allt bokas fullt. Det är en gåva bortom förstånd, faktiskt. Reservlistor. Funderingar på en större lokal. Funderar på utvecklandet av stresshantering. Jag är så oerhört tacksam att det funkar. Att yoga funkar. Att jag kan förmedla den på ett sätt som funkar. Jag är så oerhört tacksam för varenda människa som hittar ner i lokalen. Allt det de lär mig.
Shala betyder skola på sanskrit och när jag valde att kalla mitt lilla krypin för shala så var det med tanken att det skulle bli en lärande plats för mig. Vilket det också har blivit, i allra högsta grad. I varje möte möter jag också mig själv. I varje möte lär jag mig något om vad det innebär att vara människa. Vad det innebär att hålla space för andra, vad det innebär att guida människor in i deras kroppar och att uppmuntra till kontakt och samtal där innanför huden. Jag lär mig om yoga och jag lär mig om livet och jag lär mig om kroppen.
Hur kommer det här att gå?!?!
Om en månad drar vårterminen igång, många av grupperna är redan fullbokade men några platser finns kvar här och där. Det gör mig så glad och samtidigt lite sorgsen att inte kunna erbjuda alla en plats. Kanske kan jag lägga till någon kurs, det ska jag ha möte med mig själv om och besluta då. Jag hoppas att jag under våren ska kunna erbjuda en stresshanteringskurs, något som jag såklart funderar över i svallvågorna av:
Hur kommer det här att gå?!?!
Med största värme och tacksamhet ser jag tillbaka på en termin som varit som en dröm och samtidigt väldigt intensiv och tröttande stundtals. Precis som livet är i det stora är det i det lilla.
Ta dig tid och blicka tillbaka. Hör frågorna, det som pockar på uppmärksamhet. För mig har det betytt allt att få lov att stryka mig själv över kinden och säga:
Allt är ok. Det går bra.