2017.

Det var året jag gick sönder.

Det var året som jag skalade lager för lager, vandrade månader i underjorden, det var året då jag grät. Året då jag fann tröst i träden, i havets viskande. Det var året jag började dansa vågornas dans. Året jag började prata med spindlar för spindlarna sökte mig. Det var året jag började plocka upp döda fåglar, året då människor kom med döda djur till mig för att begravas och sjungas över. Året jag mötte mitt mörker och såg mitt eget ljus.

2017 var året då systrar bar mig. Det var året då jag mötte och fördjupade relationen till flera av dem som kommit att stå mig alldeles nära. Det var ett år av utforskande, av yogakris, av kroppens höga röst som ömsint men bestämt uppmanande mig till vila. 2017 var också året då mitt lilla företag började ta fart, vind i seglen. Det blev ett motsägelsefullt år. Ett framgångsrikt år. Framgångsrikt för att jag mötte mig själv på mattan om och om igen i rollen av lärare, i rollen av människa och var tvungen att förstå, förlåta och acceptera. Acceptera de svagaste stunderna och de starkaste. Båda lika svåra. Det var året då jag fick lära mig att älska kroppens alla skepnader, den starka och den svaga, året då mitt hjärta tog plats och väldigt fysiskt visade vägen.

2017 var ett år av lärdom. Av kamp. Av mjukhet. Ett år av kärlek. Nya äventyr. Öppenhet. Uthållighet. Ceremoni. Tillit. Tillit till att jag vet, trots att jag inte vet hur jag vet det. Året då jag fann stor ro i eldens värmande och förgörande lågor. Det var året som bjöd på stora prövningar. Det år jag valde att låta själen vila. Det år jag kallade in alla synliga aspekter av mig. Det år jag började nosa och morra, fräsa och gräva som den vilda. Stampa med fötterna i en dans som inte var för någon annans lust och skull än min egen. Året då jag mötte modern, slöt fred med jungfrun, och sökte min musa. Året då jag började tro, om än i liten skala, att mina ord bär.

Tillit, mod och kärlek är inte alltid i hjältens form. Ibland är det mod att lyfta huvudet från kudden och möta världen från en plats av ärlighet. Ibland är det kärlek att se sig själv i spegeln, se finnar, skrynkligheter och fettdepåer och inte vika med blicken förrän världens sanningar om skönhet bleknat och det vackra i det mänskliga trätt fram. Ibland är det tillit att inte våga men göra ändå och lita till att enda vägen är framåt. Även om det innebär misslyckande. Även om det innebär allt annat än perfekt.

Må jag leva ett liv och möta ett nytt år som är allt annat än perfekt. Må det bära mig framåt. Må det bära mig mot helhet.