På Espresso House i Göteborg. Jag åt frukost i lugn och ro där igår morse, satt och åt vid ett bord mitt emot en man som satt och sov. Ansiktet rakt ner i bordet, han var alldeles stilla. Det hela kändes en aning besvärande, så som det alltid gör när min egen version av verkligheten kraschas av någon annans. Inte för att min är rätt, men min är den enda upplevda, av mig, för stunden. Och sjukt bekväm.
Så jag satt där med mina böcker om yin yoga, min manual, mina anteckningar och tänkte stora tankar om yoga och livet och mycket ahaaa, en sena och ahaaa, ett ligament. Fascia. Nyckel till välmående. Och mannen mitt emot snarkade till.
Efter en stund kom personal förbi för att plocka disk och ruskade i honom, sa att här får man inte sitta och sova, men han reagerade inte. Det hände liksom ingenting. Hon försökte lite halvhjärtat en gång till men gav snabbt upp och gick iväg. Minuter gick och två väktare kom till platsen. Alla tystnade, mitt i sina frukostar och fikasamtal, och allas blickar riktades mot mannen. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbelslag för det här var inte riktigt vad jag hade tänkt till kaffet. Väktarna började prata och deras röster var så mjuka. De talade till honom med värme och respekt. Lyckades få honom att vakna och började vänligt förhandla med honom för att få honom därifrån. Hela tiden med en mänsklighet som rörde mig till tårar. Talade till mörkret i honom, från en plats som också avslöjade mörket i dem. Vi har alla varit i situationer som vi inte velat. Vi har alla en chans att reda ut dem utan att förvärra. Ibland förvärrar vi allt och det är inte så jäkla bra men förståeligt, om vi vågar se vår mänsklighet för vad den är. Operfekt.
Plötsligt bröts tystnaden och en äldre man började tala. Han satt med sin vän vid ett bord och drack kaffe, jag lade märket till dem på väg in för de såg slitna ut. Väldigt slitna. De satt och pratade om livet över en kopp en söndagsmorgon på Göteborgs central. Ingen av dem hade alla tänder kvar. Ansiktena var fårade och jag kände en enorm ömhet för dem när jag fick dem i mitt blickfång. Människor med historier att berätta, historier väldigt olika min egen. En av de här männen började prata, rakt ut. Till oss alla. Han bad oss alla att tänka på att livet ser olika ut för var och en av oss, och att vi inte borde döma någon för vi vet inte. Han sa att ingen visste vad som föranlett detta och ingen av oss kunde veta vad som skulle hända här näst. Han sa att det bästa vi kan göra för varandra är att vara snälla och fördomsfria. Allt detta samtidigt som väktarna tog den sovande som nu vaknat, under armarna och stöttande ledde honom ut och iväg.
Mina tårar strömmande ner för kinderna.
När vi i yogan säger att vi alla är unika uttryck för det universella medvetandet, vad menar vi då? Vi och vår skyddade verkstad... Väl i lokalerna på Yogayama i Göteborg, där det var varmt och ombonat, låg mina kursare och vilade på bolster, täckta av mjuka bomullsfiltar och med lavendelpåsar över ögonen. Doften av rökelse smekte genom rummen och vi började dagen med en skön yinklass. En klass med fokus på ryggraden. Och jag tänkte åter på mannen som berättade om sig själv, som talade om livet, som så respektfullt gav oss perspektiv och påminde oss om att människans värde är orubbligt. På hans ryggrad. Tänkte på hans mod och hans kärlek till sina medmänniskor.
Yogavärlden tenderar ibland att bli en galet skyddad verkstad där väggarna är täckta av vackra bilder på oerhört flexibla människor som avbildas i motljus på en strand. Jag har stått där och poserat. Genom det stänger vi dörren för allt det andra, vackra, kärleksfulla, själfulla runtomkring. Yoga tenderar att bli en gymträning. När det egentligen inte alls handlar om kroppen i sig utan hur kan vi med kroppen som verktyg och väg in i oss träna, öppna mjuka upp vårt inre till icke-dömande, acceptans och kärlek. Yoga tenderar att handla om ytliga saker och ytliga saker behövs ibland men inte på bekostnad av det andra. Det som går på djupet. Yin behöver yang och tvärtom.
Jag har lärt mig så oerhört mycket den här helgen. Det mesta från två väktare och en farbror utan tänder. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Om mina skygglappar. Om mina fördomar. Om mina förutfattade meningar. Om respekt. Både när det gäller respekten för mig själv och andra. Yinyogan ja... Den som öppnar mig. Den som får mina murar att rasa. Den som får mig att möta både min kropp och det som bor inuti, utan filter. Utan min yogapraktik hade den frukosten varit en helt annorlunda upplevelse. Utan den frukosten hade jag kunnat gå in på Yogayama utan att minnas varför jag gör det som jag gör. För mig är yoga ett redskap för att nå och utforska det mänskliga i mig själv och att minnas det mänskliga i andra.