Jag är trög. Faktiskt. Yin yogaläraren Sofie Ringsten sa att det här uttrycket som jag inte vet var det kommer ifrån men som jag vet är väl använt i yogasvängar på alla håll, var katastrof. Mhm, tänkte jag. Tell me more. Och det gjorde hon. I kontexten "ju mer du tränar ju vigare kommer du att bli och snart kommer du faktiskt att kunna göra den där hanumanasanan som du drömt om" kan Practice and all is coming också innebära konstgjorda höftleder och knäkirurgi, så ja. Ju mer vi praktiserar ju mer händer. I kroppen. På gott och ibland på ett sätt som gör jätteont. Eftersom vi kanske faktiskt inte kommer att kunna göra vissa saker utan att skada oss eftersom varje kropp är unik. Ditt unika uttryck. Såklart håller jag med. Och kanske är det så att det faktum att jag saknar tävlingsinstinkt på alla sätt och vis har transformerat begreppet. Eller så är det innebörden av vad mina lärare faktiskt förmedlat inte har legat i den fysiska utmaningen. Fysiska utmaningar är ju roliga. Precis vad vi behöver ibland. Men för mig handlar det här om något helt annat.
Practice and all is coming.
Ibland tänker jag att min practice, min praktik, bara handlar om att leva i mänsklig form. Inte backa från upplevelser vare sig de är glädjefyllda, smärtsamma eller utmanande. Att jag behöver öva mig på att lyssna till mina signaler så att jag vet när det är dags att lägga in en extra växel eller när jag behöver ta mig tid och hitta stunder av vila och närvaro. Att inte stänga ner. Stänga av. Practice and all is coming. Jag övar mig på att ta min plats. Ta mig själv på allvar. Låta mig själv växa. Övar mig att inte gömma mig utan låta mig vara synlig. Göra mig värdefull, för mig. Övar mig på att njuta av mitt eget sällskap och inte välja bort det till förmån för något av allt det andra som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Jag övar mig på att hitta kontakten med jorden i min yogapraktik. Vara en del av det som är. En del av den här världen. Min del.
Och jag måste säga, det händer saker då. Det gör det. Skiften. Lager som skalas av. Jag möter mig själv, känner mig sårbar och backar inte. Jag behöver sätta gränser och jag låter mig själv göra det. För min skull. Jag lyssnar till de tankar som säger att jag inte kan/inte är bra nog/inte duger till och väljer att inte agera på dem med nedvärderande mönster och självdestruktivitet.
Det är spännande att ta tid för att se över en yogapraktik. Vad är det du praktiserar och varför? Blir du en bättre människa av att kunna göra det ena eller det andra med din kropp, hur hanterar du de tillfällen då det inte händer? Vad lär vi oss längs vägen? Om vi inte reflekterar över oss själva och det vi gör här på jorden den här stunden då vi lever våra liv, kan vi leva med det? Konsekvenserna av det? Leva ett liv, denna enda chansen som vi med säkerhet vet att vi har, kan vi leva det och tro på allvar att jag blir en bättre, mer spirituell och mer fantastisk människa om jag kan gå ner i spagat? Eller kan vi ägna vår praktik åt något som är mer närande för oss? Spagat är spännande, vill jag bara tillägga och helt i sin ordning att vilja kultivera. Men står det också för något annat? Något mer?
Practice and all is coming.
Medmänsklighet. Empati. Förståelse. Formlöshet och form. Mod och rädsla. Självinsikt. Självkärlek.
Ord är bara ord tills vi ger dem mening. Tills vi väljer att faktiskt göra något av dem, något som är bra för oss. Pracice and all is coming. Yes, please.