Jag vill vara, inte göra.

Vad är det vi värderar? Vad är det jag värderar? Glorifierar även jag "busy"? Såklart jag gör. Ju mer vi har att göra, ju mer vi presterar desto bättre ser det ut. Och ser det bra ut, då gills det. Hur det känns, på insidan? Tja, chansen är ju god att vi inte hinner känna efter och då är det ju bra så. Bara det ser bra ut. Låter bra. Oj, vad de gör mycket, tänker en då. Så duktiga de är. 

Och så skäms en lite. I pyjamasen kl 11 på en lovdag. Varför har inte jag kört upp barnen i ottan, ordnat med aktiviteter, städat ur alla skåpen, tränat i två timmar, varför är inte jag i full gång med förberedelser för lunch så att vi kan få igång eftermiddagen i alla fall, varför har jag inte ens ställt in smöret efter frukosten? Barnen har byggt en legostad, alla tre har varit så involverade i utvecklandet av staden och alla funktioner. De har försvunnit in i en fantasiskapelse och inte velat komma ut. De har tagit sin tid. Pausat ibland, satt igång discolampan och dansat för allt livet är värt. Allt livet är värt i form av glädje, nyfikenhet, dansat för skratten, för att de kan. Inte för att det kommer se snyggt ut i flödet på instagram när de visar hur otroligt produktiva de varit. Inte för att de var det. Hela tiden. De lekte. En stad växte fram. Fabriker byggdes, det dansades och sen byggdes de om. De ville ha tid att göra, leka, inte för att bli färdiga så att vi kunde säga oooh och aaahhh, och för dem att gå vidare till nästa projekt så att de skulle få mer gjort. Nä. De ville leka. Vara. De skiter i produktivitet för de vet att det har inte något värde i sig. Det är bara värt något när det är värt något för oss. Något verkligt. När vi fyllt det med lek, glädje, med kreativt uttryck. 

Jullovet är över. Jag känner mig vilad. Accepterar de där känslorna och tankarna om att jag skulle ju ha, och jag borde ju startat, och det kanske hade varit praktiskt om.. Accepterar att de finns. Att de är sjukt störiga och pockar på min uppmärksamhet. Håller dem i värme och säger till mig själv: stop glorifying busy. Sluta hålla upptagen och fyllt schema som den största vinsten. Det är inte sant. Inte min sanning. Kanske någon annans, men jag, jag blir sjuk. Min kropp stänger av. Jag missar det som verkligen är värt något. Livet. Hur solens strålar känns mot min kind. Hur skogen doftar och hur stubbar förvandlas till bisonoxar och trollhålor. Jag missar glädjen i att vara. I en kropp. Hur den rör sig, hur den arbetar, hur tankar uppstår och känslor rullar in över mig som dimma över en äng. Jag missar min stora glädje och det enda jag kan se som livets mening; att vara här. Att vara närvarande. Att vara mig, i den här världen, med de här barnen, vännerna, med den här mannen, med de här katterna som sliter och drar i mitt hjärta och mina raggsockor, att vara i shalat med människor som delar upplevelsen med mig av hur det är att vara mänsklig. Fast ur deras perspektiv. Allt som föds i det. Ur det. När vi möter oss själva, andra, världen från en plats av varande istället för görande. I mig böjar lust och kreativitet att bubbla. Jag vill berätta historier. Jag vill vara till tjänst, inte göra nytta. Jag vill vara. Inte göra.