På en strand, ensam. Det var tidig morgon och jag och världen vaknade i kapp. Fåglarnas sång, vågornas stilla brus mot strandkanten, de små krabborna som sprang över sanden ner i sina hålor. Den morgonen vaknade jag inte ens i sängen, jag bara noterade att inga lintottar lyft sina huvuden från kuddarna, slängde på mig ett par byxor och halvsprang ner till havet. Vaknade där, lite chockad över att jag inte ens tagit mig en titt i spegeln. Men havet kallade.

Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknat den stranden. Det finns inga ord. Det enda som finns är upplevelsen av den, känslan av liv, andetagen som väcker varenda cell i mig. Allt svarar. Värmen får min fysiska varelse att breda ut sig, ta plats. Jag minns att jag tänkte första gången jag var där att jag hittat något som inte finns någon annanstans. Platsen är magisk. Så kärleksfull, så frodig, så öppen, så saftig. Generös med sin skönhet, jag kan sitta i timmar och bara vara i värmen, dofterna och ljuden (Nu ska jag dock vara ärlig och säga att jag har aldrig suttit där i timmar för tja, tre barn liksom. Men! Jag skulle kunna...). Platsen är magisk. För att den väckte mig. Till delar av mig som jag nästan inte visste fanns. Som jag anat men inte välkomnat för det känns kanske inte riktigt säkert, det där saftiga, frodiga, snåriga, grönskande. Min bild av mig själv har inte gett utrymme för det, jag har inte velat se. Inte velat vara där. Kan jag som kvinna och människa få ge mig tillåtelse att vara frodig, snårig och grönskande? Inte som en välansad rabatt utan en djungel? Inte som en skimrande sjö utan som ett helt hav, ibland stilla, ibland rasande? Som dragit palmer upp på stranden och lämnat brädspillror för barnen att fäktas med. Som genom sina rörelser slipat glasbitar och snäckor till småspillror. Kraften. Den kraften som får barn att födas ut ur en kropp. Den både bär och förnekar jag.

Vi reser bort för att se något annat men kanske också för att vakna till oss själva. Till den skönheten, generositeten och hämningslösa kärleksfullheten som Big Mama visar på dessa platser i världen. Idag när jag tittar ut genom fönstret och ser solens strålar lysa upp den snöfläckade marken så kan jag känna igen mig. Väldigt väl. Jag kan identifiera mig så med det övertäckta, det som göms under en skimrande yta. De kala grenarna och frostnupna, fallna löven. Fläckvis synlig. Men det är inte hela sanningen om mig och kanske, kanske är det så att jag inte längre har tid att polera min yta. Välja orden som inte avslöjar för mycket. Kanske är det så att jag länge trott att min trygghet ligger i att kunna kontrollera det som syns för världen men... Det finns ett men. En trygghet är sällan trygg när en måste vakta sig själv för att inte vara för mycket. Inte för frodig. Inte för saftig. Inte för kraftfull. Inte för kärleksfull. Paradoxen i att de här föreställningarna handlar om andras möjliga upplevelser av mig och inte min helhet. Det här livet, är för mig. Att växa, att utforska, att säga ja och säga nej. Att dansa med vågorna och sjunga för de döda djuren. Det är jag som är liv. En stund på jorden har jag fått gåvan att leva det i all sin fyllighet, all sin mänsklighet, all sin djuphet och all sin frodighet. I största ödmjukhet. I all sin magi.

Jag kommer aldrig tillbaka från den stranden för stranden stannade i mig. Jag återvänder aldrig, min resa går hela tiden framåt. Varje andetag är nytt och snön, den smälter. Så småningom.