Detta vackra ord. En ständigt pågående process. Jag har en rygg att läka. Gör rätt bra ifrån mig på den fronten om jag får säga det själv, korta promenader och stunder av total vila. Jag står mer än sitter. Dricker mycket vatten, mediterar, funderar och lyssnar på vad jag pratar med mig själv om.
Lyssna på din kropp. Jag säger det massor. Har sett det i skrift och hört orden uttalas mängder av gånger de senaste dagarna och det slog mig så kraftfullt plötsligt, hur knäppt? Hur knäppt är inte det? Jag ÄR ju kropp lika mycket som jag är tanke. Eller känsla. Det finns ju ingen separation här! Vi talar om kropp, vi förhåller oss till kropp som om där existerade en distans, ett rum emellan kropp och ”det andra” när det faktiskt inte finns någon. Vi är kropp, 100%. I mitt fall nu har jag uttalat ord som att jag behöver en paus, tid att smälta och integrera de senaste veckornas intensiva händelser. Jag har talat om att jag behöver fundera över saker, över tempo, över hur jag håller mig sann och ärlig mot migsjälv, att jag behöver finna min styrka och leva därifrån. En stark längtan, önskan som tog sig också ett fysiskt uttryck.
Tänker jag.
Nu är det ju inte det bara som gjorde att jag fick ett diskbråck. Det fattar jag ju med. Men jag kan se parallellerna.
Att läka.
Lyssna. Till vad som sägs där inne. Vad som kommer upp, pyser ut tillsammans med disken. Vi har så mycket att lära om oss själva, så mycket att förstå som inte alltid är vackert men som ändå finns och behöver hållas för att vi ska kunna vara mer mänskliga, mer hela. En trasig disk eller ett hål i gränser för vad som är ok med mig, egentligen samma sak men vi värderar det inte på samma sätt. Det ena är oj och stackars och behandling, det andra är skamfyllt. Vi är starka och svaga. Vi är hela och trasiga. Vi kommer alltid att vara i läkeprocess och vissa sår läker aldrig. Det är ok. Vi kan ändå ge oss själva förutsättningarna till att det ska bli så bra som möjligt.
