Tänker på den motståndsrörelse jag bevittnar, är med om. Yinyogaklasserna som fylls snabbast av alla, efterfrågan på meditation, lugn, andning. Det som tar oss ur vår vanliga rutt, vårt vanliga tempo, våra vanliga frågeställningar, tankefällor. Det ständiga värderandet. Vi bygger motstånd, elasticitet, i ett försök att bryta normerna vi lever i och murarna vi byggt.

Vi är lika delar stillhet och rörelse. Skapas ur dessa två motpoler som smälter samman och bildar liv. Allt i den här världen är i rörelse och i vila. I aktivitet och återhämtning.

Men när vi ständigt ångar på utan att ta hänsyn till den del av oss som är, då missar vi också mötet med oss själva. Tappar bort rösten, tappar bort oss i vimlet och förlorar fotfästet. Det är ok. Det händer oss alla och det är ok. Men låt dig inte luras in i att det är normalläge. Du är dig själv närmast så din röst borde höras. Eka i maggropen, mellan hjärtväggarna, vibrera i varje cell.

När tempo, prestation och måsten tar över drabbas jag av tunnelseende. Allt känns trångt, valen blir få och inget får plats. Vilket ju inte är sant, men jag förlorar min elasticitet, min ”resiliance”. Enda sättet att öka platsen, ge mig frihet är att skapa andhål, stunder av stillhet så att stillheten i mig har något att spegla sig i. Så att jag känner igen mig själv och låter mig sippra igenom för att flöda genom allt.

”Do more, be better” stod det på en stor skylt utanför en känd svensk gymkedja. Sån skit.

Do nothing, be awesome. Be you. And love every minute of the ride.

Det får bli min motståndsrörelse. Stillheten.