Ilska. Vrede. Kraft. Glödande lava. Avgrundsvrål. Stormande hav. Hårda slag mot trumman. Jag reser mig inte ur askan, jag är hela elden.

Vi håller delar av oss i skugga. Vissa placerade där för att vi inte vill kännas vid. Andra är i skugga för de är inte synliga för oss. Ändå finns de där, lika levande som allt det andra. Lika törstande efter uppmärksamhet. Lika mycket dig och mig.

Jag ser min ilska. Känner den skölja genom kroppen. Den färgar mina tankar. Men. Jag ler mot världen. Talar med den varma rösten. Skojar, skrattar bort, förtrycker. Vrede. När jag tänker på det kan jag inte känna att den ens finns. Men så drar jag mig till minnes ett gräl mellan mig och mannen i mitt liv, ett gräl som handlande om att jag förtjänade att tas på allvar. Samma gräl jag alltid haft, med alla, inklusive mig själv, i alla tider. Den här gången var annorlunda. Jag kunde känna hur fötterna grävde sig ner i jorden som om de vore rötter. Hur jag stod stadigt som om jag vore en 500-årig ek. Min röst bar en kraft som en björns rytande, en vargs ylande, en kraft från mig men bortom mig. Jag känner inte henne, men hon bor där. Också jag. I skuggan.

Det fascinerar mig och skrämmer mig lika mycket, vilken är kraften som jag bär? Hemma i havets vrålande, de kraftfulla vågorna som bryter in över land. Hemma i skogarnas knarrande, mörka och oigenomträngliga shiluett. Och jag vet inte varför. Kanske är det för att jag minns mig där. För att jag längtar efter den kraft, den styrka, den energi som laddar dessa känslor. Istället för att lära mig använda dem, flytta in har jag tryckt undan. Men de fattas mig.

Allting har två sidor, eller flera. Modern, den vackra, kloka, insiktsfulla. Varma och inkännande. Förstående, stöttande, starka. Mjuka och väna. Lyssnande. Vem är jag på andra sidan myntet? Vem bor där?