Livet!

Åh! Det som hela tiden händer, i varenda cell, varenda andetag. Jag försöker närvara, mjukna in i det som är. Det är bara så jävla rörigt. Och att mjukna in i det är också att lägga sig i händerna på ovissheten. Tillit till det som händer. Acceptans. 

Min lilla katt har sprungit bort. Som grädden på ett oändligt mos av sånt jag inte kan kontrollera har jag svävat dag som natt mellan hopp och förtvivlan. Känt hur kroppen spänt sig och slappnat av. Darrat av sorg och oro. Vaknat mitt i natten varje natt och lyssnat efter jamande och inte hört något. Att stanna där, inte fly utan stanna i ovissheten, förlusten, hoppet, den enorma glädjen över att faktiskt ha fått möta någon som får mig att känna såhär. Möta varje våg på det känslostormande inre havet. Inte döma för allt jag rört till, glömt bort, inte orkat. Jag har också låtit mig se att känslorna som kommer räcker bortom Mymlans frånvaro. Som behöver komma upp och ut. Jag behöver landa mig i skogen. Vid ett träd för att gråta färdigt och släppa taget. Det var på väg men jag hittade inte hela vägen fram och hamnade istället hos en ekorre som ilsket smällde sina små tassar mot en trädgren. En vacker påminnelse om att jag är bara en oändligt liten droppe i denna värld som också får vänta in, om än så otåligt, tills tillfälle ges och skogen blir min. 

Vi är i slutet på terminen och jag har gråtit på klasserna den här veckan när ingen sett. För att släppa på trycket. Jag har gråtit när jag kommit hem av tacksamhet för alla som frågar när en kan anmäla sig till vårens klasser. Håll ut. Det kommer snart, snart, bara några sista bitar som behöver falla på plats. I och runt mig. Antagligen blir det precis som vanligt. 

Äntligen blir något precis som vanligt. Jag längtar redan.