Jag drömde om regn som skulle rensa luften. Fukta jorden. Bad en bön. De droppar som nådde vår vrå av världen kunde knappt räknas och då är ändå varje droppe värdefull.
Hettan som denna sommaren stigit i oss allihop. Elden. Stundvis brutal, intensiv, förgörande. Fem personer i en familj, barnen och jag i flammande konflikt och jag antar att det är omöjligt att tala om hönor och ägg här. Vi brinner allihop. För olika saker och i olika takt. Eld. Genom ord, tonfall, förväntningar. Önskningar. Och så vinden på det. Eldstorm.
Idag, av alla dagar, bestämde jag mig för att städa, rensa, organisera. Vuxet. Viktigt. Svettigt i den 30-gradiga värmen. Gamla skor och trasiga paraplyer fick mig att koka av släng-frenesi och ilska över allt det vi bär med oss genom livet, som vi faktiskt inte behöver. En kasta-hög, en skänka-påse, små fingrar som letade igenom smusslade tillbaka det uttjänta. Vidare mot leksakskorgen i vardagsrummet, oh att jag inte hade förstånd nog att bromsa mig här. Men nej. Nu ligger det högar över hela golvet och väntar på sina ägare. Gissningsvis kommer de inte att plocka med sig några Barbiesar med ett ben och utan huvud eller ensamma tidningssidor till någon konstig Legohistoria. Imorgon är en ny dag. Då har jag mandat att ta det som blivit sönderlekt.
Och det är lördag.
Mig äger ingen. Och jag väntar inte. Annat än på att få lov att kasta Barbiesar med bara ett ben och utan huvud och skor som är så sönderälskade att de inte längre har några sulor kvar. Jag väntar inte. Annat än på barn som inte kan bestämma sig för vilken baddräkt de ska ha och tar minst 40 minuter på sig att bestämma. jag väntar inte. Annat än på regn och på barn som ska bara och pratar så mycket att maten kallnar och sen inte vill äta själva. Mig äger ingen. Och jag väntar inte. Annat än på en stund för mig själv och att någon stoppar mig innan jag börjar organisera garderober. Jag äger sommaren. Och jag sitter med bara ben i den ljumma sommarkvällen och ser koltrasten reta vår lilla katt. Jag hör människor vara på väg, musik som spelar, till och med molnen är på väg över himlen. Jag stannar här. I denna tillfälliga tystnad på altantrappan. Här stannar jag. Letar mig hemåt, genom alla dessa lager av mänsklighet. De flammande gula och röda gladiolerna nickar lojt i hörnet av trädgården, böjda av sin egen tyngd, av vind och torka. Rucolan bredvid mig har helt torkat ut och lagt av. Men. Om jag sjunker genom lagren av mig, de lager som hörs mest möter jag ändå förnöjsamhet. Mitt i den sorgliga salladen. Förnöjsamhet. Tacksamhet. Vi gör det så svårt, som om svaren står att finna någon annanstans. Bakom en korg eller under en sko. Ute i natten, på väg. Men just nu, allt jag behöver göra är att vända blicken inåt.
