Uh. Not ready yet. Not ready yet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar emot, hösten är här. Vinden viner runt husknuten, genom förnstergliporna och i segelbåtarnas master nere i hamnen. Ljudet är så otroligt vemodigt vackert. Den här sommaren som numer är ett minne väldigt väl inpackat i hjärteburken satte sina spår. Fötter som inte riktigt förstår det här med skor, än värre strumpor, kroppen som saknar de varma doppen, solen som bara smälte bort allt som höll och skapade spänningar. Sommarmorgnar. Ljumma, på altanen, kaffe smakar så mycket mer utomhus. Att inte frysa.

Vår höst började med så många buller och bång att det varit svårt att ta in. Sjukdom i familjen, oro i skolan för en av våra ungar, kaniner som plötsligt ur ingenstans hatar varandra efter att ha varit bästa vänner. Jag har lärt mig mycket om kaniner, till exempel att om de skiljs åt som ovänner kan de ha otroligt svårt att hitta tillbaka till varandra. Så långsinta! Men, det kan hjälpa att kleta in dem i kokosolja för att ge dem en gemensam, neutral doft. Kokosolja älskas av katten och de pussar och den tvätt de förlorat i avståndet mellan varandra har de tagit igen med Mymlan. Vi har en stökig och en ordningssam kanin. De håller fast i aggression och behöver ett sätt att släppa ut den och därför har vi nu fransiga tapeter.

Ibland märker vi inte skiften förrän de är där. Och vi vet inte hur, bara att och att det gör skillnad. Plötsligt ekar frågan: Vad kan jag lära av det här?

Ingen panik. Inga praktiska svar utan om mig. Vad kan jag lära om mig själv av det här? I andra hand kommer känslorna, tankarna, virvelvindarna av allt men de tar inte över. Och jag mår bättre.

Välkommen hösten. Vad kan jag lära av dig?