I mörkret växer jag. Veckor har gått av stilla vila i en soffa på en veranda. Några få solglimtar. Jag kan nog räkna dem på ett finger. Som om jag bäddades in av en grå värld, där det enda jag kunde göra var att drömma och smälta ett år som bjudit på så mycket.

Vintersolståndet. Årets mörkaste dag. Dagen då det vänder. Men varje år påminns jag om vikten av att faktiskt låta mörkret röra vid mig. Låta mörkret röra vid mig. Transformera.

Jag läste för ett tag sen någon som ställde frågan: Är det en död eller en pånyttfödelse? Och svaret löd: Det beror på vilken sida av slöjan du befinner dig.

Den rörde mig på djupet. Och idag, när allt är mörkt och grått där ute känns den lika aktuell som då. Vi måste möta det som lurar i mörkret. Vi måste vila där, trots det starka motstånd som vi byggt mot allt som är skrämmande, mot allt som är död, mot allt som är avslut. Vi måste vila där. För att få skala ytterligare ett lager. För att få möta det som är, inte bli något annat. Vi händer hela tiden, i skymundan för vår egen blick. Det är magiskt och skrämmande hur vi växer och lever bortom det vi själva märker. Så plötsligt så drabbar livet. Saker som kändes rätt känns plötsligt fel, det som kändes otänkbart känns helt rätt. Saker som var viktiga har hamnat längre ner på prioriteringslistan. Plötsligt är blicken annorlunda. Något vaknar, något faller bort. Vi är som havet, vågor som rör genom en kropp av vatten, virvlar upp det som landat på botten, det som fallit i glömska, spolar upp även de vackraste stenarna på stranden. Ut ur vårt medvetande. Bort från det som är det vi är. Skiftena, de stora men framför allt de små är som små dödar. Pånyttfödelser. Beroende på vilken sida vi står på.

Det är inte enkelt, det här med att vara människa. Jag förundras över det ofta. Vår förmåga att ta oss an det som är svårt. Vår förmåga att överleva, födas åter, växa och förändras. Och jag förundras över vårt djupa motstånd till det samma. Vårt motstånd till att känna, att ge oss tillgång till det som är där under ytan. Hur ovilliga vi kan vara när det gäller att stå i det obekväma. Att vila. Hämta åter. Vårt motstånd till att se oss själva. Som om vi tror att vi inte märks. Och ändå ser så många så mycket.

Jag hedrar detta skifte genom att vila och drömma. Vila och drömma även det som jag inte vågar drömma. Vilar i mörka famnen, vilar i vetskapen om att vi nu, alldeles snart rör oss mot ljuset åter igen. Det kommer åter. Nytt liv kommer att spira. Markerna frodas och solen bada oss i värme och ljus.

Jag vilar i vissheten. I mörkret. I tomheten. I rummet mellan drömmen och verkligheten. Låter de få mötas framför mina ögon. Vilar i otryggheten, i rädslan, i ensamheten. Det vänder. Om jag bara låter det hända. Om jag bara låter det hända.