Men ändå göra det. Vi känner, vi anar, vi följer, vi stannar upp och väljer annan väg.
Tillit. Till sig själv. Tillit till det vi är.
Det är som en oskriven regel att vi ska följa ett schema av något slag. Gärna utformat av någon annan. Någon som kan på riktigt, någon som vet. Så att vi kan sätta mål, nå nya höjder, komma längre och få bättre resultat.
Steg ett, två och tre. på det fjärde ska det ske. Vi ska ha rört oss framåt, vad det nu kan vara.
Ibland undrar jag vart vi är på väg. Vad det är vi jagar. Och varför. Vad kommer någonsin att bli “bättre”?
Vi söker sanningar och hjälp i någon på utsidan. Någon som har koll på grejor, för det är sällan så att det slår oss att vi kanske har det. Att vi kanske ändå vet vad vi behöver.
Vad vi behöver göra. Vad vi behöver stärka. Vad vi behöver mer av, släppa taget om, vad vi vill ha i vårt liv och inte, vad som betyder något. Att stärka tilliten till att impulserna är värda att utforska. Det är information från den källa som med största säkerhet har relevans för dig. Nämligen din källa.
Såklart behöver vi varandra. Men vi behöver också oss själva. Det ena utesluter verkligen inte det andra utan kan berika och nära.
Jag har tänkt mycket på ordet närvaro. Att vara nära. Nära det som är, nära det som sker men också nära sig själv. Är du det?
Förra året påbörjade jag en resa som jag inte visste vart den skulle ta mig. Någonstans hoppades jag på att möta den perfekta modellen utformad för mig, ett slags program för mig att följa där jag fick svar på alla frågor och tips på hur jag skulle leva. Tack och lov mötte jag en lärare som ledde mig tillbaka till mig. Om och om igen. Frustrationen jag mötte i mig var enorm, varför kunde jag inte bara få bli vägledd?!?
Och så plötsligt förstod jag att den enda som kunde leda mig dit jag ville gå, var jag. Hon höll plats för mig att testa, att känna efter, att möta. Att börja lita på det jag kände. Det jag ville. Det jag längtade efter. De uttryck som ville igenom. Det kändes som en liten död till att börja med. En liten död och en stor galenskap. Att ge mig själv plats var inte helt enkelt att göra, även om det som jag längtade efter när jag stannade nära inte var vare sig konstigt eller “fel”. Men det betydde att på riktigt följa mig själv. Rensa bort alla rutiner födda ur en tro på någon annans ord framför min egen upplevelse. Det lämnade mig i ett outforskat landskap. Mitt eget.
Vägen framåt visade sig leda inåt. Och målet är jag.
Resten är lek. Resten är ett äventyr, en skattjakt, ett livsprojekt, en upptäcktsfärd.
