Till vågornas brus. Till strandskatornas skri. Med vinden som smeker lätt över kinden. Rufsar håret. De solvarma plankorna under fötterna. Människor kommer och går, samtalar, stannar upp och tittar lite nyfiket. Kråkan som vaktar oss på kallbadhusets tak. Ingen musik. Samtidigt är allt musik.

Jag är inte överförtjust i att undervisa utomhus och jag har aldrig förstått varför. Tills ikväll. Det är för att världen är så vacker och jag har svårt att hålla fokus. Jag har svårt att inte förlora mig i allt det sköna framför mig, det glittrande havet och allt som ryms där mellan himmel och jord. Jag blir som förtrollad. När jag insåg det ikväll kändes det med ens så mycket bättre. Jag älskar att vara ute. Älskar havet. Älskar skogen. Så mycket att det nästan förtrollar mig. Men bara nästan.

De här kvällarna på kallbadhuset i Ljungskile har varit magiska och jag hoppas att vi kan fortsätta och att vädret är med oss tills kallis bebos av glada kvällsbadare och vi får hitta en annan plats. Nu ska jag bara komma ihåg att själv smyga iväg till en liten vrå vid havet då och då för att vaggas av vågorna och röra mig tillsammans med vinden. Kanske bara en kvart, då och då. För att komma ihåg vem jag är och var jag kommer ifrån. För att komma ihåg att jag är en del av den här jorden, allt det vackra. För att minnas att jag inte kommit in i den här världen utan fötts ur den. Som ett löv ur en gren.

Så tacksam för kvällar som denna , för livet och alla möten som redan förgyllt den här veckan. Och då är det bara onsdag. Tack, tack, tack.