Sommarvila, sommarvild, sommarmjuk, sommarstund, sommarmorgon, sommarnatt, sommarvärme, sommarlov. Får jag lov? Vem ska jag fråga och vem ger mig lov?
Lov att vara med bara ben och bara fötter, lov att simma i vatten och hav, lov att leva mina morgnar vid stranden med ejdrarna som sällskap, lov att ställa om, lov att vila, lov att hitta hem igen, lov att gå nya vägar om det behövs. Varje sommar ger jag mig själv lov. Lov att vara en stund i det som är. Det här året känns det lite läskigt. Om jag ska vara helt ärlig, lite läskigt.
Jag har drivit Purnima Yoga i fem år. Fem år av hårt och kärleksfyllt arbete med det enda som jag ser som yogans uppgift; att foga samman delarna av människan till en helhet. Inte förändra. Inte förbättra. Ingen träningsform, inte för att gå ner i vikt, inte för än det ena än det andra utan bara för att faktiskt kunna leva med sig själv så som man är. Så som jag är. Så som du är. Ge dig själv lov att finnas. Ge dig själv lov att vara mänsklig. Jag fick frågan om vad det är jag gör egentligen och orden kom; jag gör inga ytpoleringar. Jag arbetar mot djupet. Det finns inget mer tröttsamt än all den yta som smugit sig in i yogan och som vi ständigt försöker förklara och ursäkta för det kanske är roligare att vara där. Det kanske känns tryggare. Det kanske känns som om det är platsen där vi kan göra “förbättringar” men om vi ska vara helt ärliga, finns det något att förbättra där, på ytan? Något av vikt och värde? Yogan gör det möjligt för oss att göra jobbet. Det slitiga, det svåra, det oundvikliga. Jobbet som möjliggör linjering, inte bara genom det yttre utan genom det inre. Det som kan visa dig mot din sanning, det som är sant för ditt hjärta. Det som kan låta oss själva få komma hem. Vara där vi är. Den inre linjeringen. Den inre sanningen. Den som bara är till för dig och inte för någon annan. Men som blir en skatt för världen eftersom du är så, så värdefull. Så, så viktig. Så, så inspirerande. Så, så unik. Vi kanske skulle sluta vår förändringshets och börja vila i varandet, börja praktisera konsten att bli till. Om och om igen, bli till. Bli till som en slags motrörelse där vi får vara allt det vi redan är. Där vi inte måste “kötta” för att få vila, där vi inte ska arbeta för att förtjäna stillhet. Där vi kanske vågar se att rörelsen ibland faktiskt är ett sätt att inte lyssna, inte se, inte möta.
Varför då? Jo. Jag ska säga varför. Världen behöver fler människor som bryr sig om det som är viktigt. Fler människor som vågar stå trygga i sig själva så att andra också kan göra det. För att vi har en psykisk ohälsa som växer, bland unga är det fruktansvärt. För att vi har barn som retas och som mobbas för att de är sig själva. De har ännu inte hunnit bygga skyddsmurar och börjat med förändringsprojektet. Men det kommer. Det kommer för att det är vårt enda sätt att klara av att leva i en värld där vi inte är ok som vi är. Utan där vi ständigt är på jakt efter något annat, en bättre version. En mer älskvärd. En smalare. En roligare. En mer framgångsrik. En vackrare. En mer populär. En mer påläst. En version som inte helt är du. Den hudlösa sanningen är att du är allt. Jag är allt. Bra och dålig. Stark och mjuk. Intresserad och helt uppslukad av annat. Närvarande och frånvarande. Kärleksfull och dömande. Jag har ett enormt tålamod och kan vara obeskrivligt otålig. Jag kan lyssna men också vara någon helt annanstans. Jag är ärlig men ovillig att tala om min sanning. Det som skaver kan jag ibland förvandla till ett skitnödigt “allt är bra” med ett eftertryck på ordet bra så att det blir som ett slag i ansiktet på den som frågar. Jag kan vara öppen men döma min öppenhet. Jag kan vara orolig och rädd för att jag inte ska bli älskad som den jag är. Och då försöker jag förvandla mig. i många, många år nekade jag mig själv mat för att straffa och hålla mig “i styr”. Nu vet jag när de tankarna kommer att jag inte behöver gå ner fem kilo, jag behöver vara med mig själv. Jag behöver hålla mig själv. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen; det är ok. Något skaver men det är inte du.
Jag är 40 år och jag kan tvivla på mitt värde. Tvivla så att marken gungar under fötterna. Människor kan säga att jag är bra och fin och fantastisk och jag ler och inombords gnager tvivlet. “ Som om det skulle vara sanningen. Pffts.”
Yoga och breathwork har varit min väg. Vägen som inte handlar om att förvandla utan förädla det som redan är. Vägen att börja lyssna och förstå. Se min uppgift, inte mätt i framgång eller prestation utan i hur mitt inre känns. Är jag sann? Är jag sann? Är jag sann? Yogan tillåter oss att göra jobbet, det svåra och heliga. Om vi vill och vågar. Om vi vågar sluta polera på ytan. Om vi vågar lita till att det vi är, den skatt som vi är, skiner igenom. Breathwork får saker att komma upp till ytan och lämna. Breathwork ger mig tillåtelsen att känna och släppa taget. Praktiker att få återkomma till, om och om igen.
Sommaren är alltid härlig. I år lite läskig. Läskig för att jag behöver ta ett steg tillbaka och låta mig vila i det som skett hittills i år. Inte bara köra på. Så mycket har skiftat, så mycket har hänt. Jag har stora och svåra beslut att fatta för hösten, restriktionerna kommer med all sannolikhet inte att släppa och hur ska jag lägga upp mitt arbete så att det kan få vara näring för alla? Även för mig? Hur ska jag kunna hålla igång en verksamhet som inte kan välkomna fler än fyra i det fysiska rummet? Hur ska jag orka hålla avstånd när jag ser så många där det tummas på? Där två meters avstånd tar sig ett fysiskt uttryck som en halvmeter eller en kram? Jag vill också kramas. Jag vill också vara nära. Jag vill också ha ett fullt rum igen. Kommer det någonsin att ske? Om jag inte kan få onlineverksamheten att blomma, hur ska jag då kunna driva allt vidare? Vad är det jag vill dela med världen? Hur kan jag vara ärlig mot och med mig själv genom allt det här?
Jag ska låta mig få lov. Lov att vara, att hitta min linjering, få lov att njuta hämningslöst och vila utan att först ha “förtjänat” den. Jag vill alltid vila med gott samvete. Mitt varande är alltid tillräckligt. Jag kan inte bli bättre men jag kan bli ärligare mot mig själv och linjera mig med den sanningen för att leva från den platsen i världen. Är jag inte sann mot mig själv lever jag livet mot alla de jag älskar i en lögn. Och visst känns det? Både i oss och i andra. Jag börjar döma mig själv. Titta på min kropp, mina ord och nedvärdera det. Och då vet jag. Tidigare trodde jag att det skulle lösa allt om jag bara anpassade utåt. Nu vet jag att det handlar om att jag måste anpassa inåt. Ge mig själv det jag behöver. Ge mig lov. Att vara. Att finnas. Att leka. Att lära. Att gråta. Att göra fel. Att göra rätt. Att vara bra. Att vara tillräcklig. Att älska. Att söka. Att finna. Att känna. Att fly för att komma tillbaka. Att förlåta. Att leva. Det är väl det vi vill? Ge oss själva lov att leva den här sommaren fullt ut. Fullt in. Känna den. Smaka den. Njuta den.
Sommarlov. Smaka på det.