Jag skrev ett instagraminlägg om min kärlek till allt det som skaver. Ett instagraminlägg som handlade om kaninen Malte och hur han är omöjlig att älska och därför tycker jag så mycket om honom så att hjärtat värker. Han har aldrig gett mig något val. Obeveklig i sitt tuggande av tapet och kastande av saker när jag inte visat honom tillräckligt mycket uppmärksamhet. Jag har suttit där tidigt om morgnar och alldeles för sent om kvällar i tre år nu och pillat med hans öron och försiktigt smekt hans sammetslena kinder och han har slutit sina ögon av njutning och sträckt ut sig över golvet och varje gång jag slutat så har han buffat mig med sin lilla nos; mera, mera!
“Perfection is having the greatest range of comfort” säger Bonnie Bainbridge Cohen och jag tittar på livet och jag märker att de orden är sanna i varje vrå jag tittar på. Men vägen dit. Det uppstår ju inte bara. Det blir inte bara så. Bekvämt. Skönt. Det blir inte bara.
I morse fick jag ett mail från en kvinna som berättade om sitt motstånd. Att hon kände det, och hade känt det. Och kom frågan och insikten; varför möter jag det inte?
Mailet och frågan fick mig att tappa andan. För det var så rakt på, så enkelt och så essentiellt. När motståndet finns där, varför möter vi det inte? Varför är det så lätt att vända till bekvämlighet? I bekvämligheten växer inget. Men motståndet kan ge oss det vi behöver, det kan vara en vägvisare mot det som vi verkligen behöver skifta för att kunna få känna oss bekväma i så mycket som möjligt. Både i våra nej och i våra ja.
Så att vi kan få växa och bebo ännu mer av det som vilar i oss, runt oss och med oss.
Malte har lärt mig om just det. Och kommer att fortsätta lära mig, länge, länge. Att söka kärleken i skavet. Att inte stanna upp utan låta livet visa mig rörelsen framåt, inåt, djupare. Så att jag kan möta motståndet och låta det lära mig. Kanske till och med njuta av motståndsrörelsen.
