Du vaknar, kära människovarelse. Vaknar till blå himlar och solens värmande strålar.

Vintermånader och det senaste årets ständiga sorgesång har satt sig djupt i leder och skapat en tyngd, en tröghet, en stillsamhet som känns svår att bryta. Samtidigt helt nödvändig. Samtidigt, så smärtsamt motståndet ter sig. Vill inte låta ljuset hitta sin väg in i de mörka, trygga vrårna.

Det finns en längtan efter sanning. Sanning och värme. Samtidigt som motståndet är så stort. Det finns en längtan efter en omstart, att gräva djupt och vända allt upp och ner. Det finns en längtan efter en inre revolution, en som sätter kursen mot något nytt och djupare. Mer blommor i alla färger, sträck dig längre mot ljuset, låt dig växa vilt, vilt, vilt.

Vem är du nu, älskade nyvakna människa? Vem är du nu? Hur smakar ditt liv, bubblar ditt blod, badar du i mjölk med honung? Låter du vinden smeka din vinterbleka hy? Ger du dig tillåtelse att växa?

Växa vilt, växa frodigt, täcka marken med din mjuka kropp, vila kinden mot jorden, låta henne drömma sina drömmar genom dig, låta dina drömmar färga världen, din längtan få ta plats i en värld som är så fyrkantig, så bunden, så praktisk, så hård. Kan du våga mjukna i en värld som är så hård? Öppna i en värld som är så stängd? Låta hjärtat växa och öppna likt en livskraftig pion, slå ut med tusen kronblad, sprida sin doft och sin skönhet?

Hjärtat. Människan min. Vad kan du göra för att leva, leva lite mer denna vår? Leva lite mer av livet och lite mindre av livsplikten och livspusslet? Ge plats åt allt det som gömt sig i ditt inre?

Min blick möter texten på tavlan, mitt framför näsan står det skrivet:

“Ingen sa att livet skulle vara enkelt. Bara att det mest troligt skulle vara värt det.”

Inga garantier. Men heller inga andra val. Våren är ännu en gång här och vi vaknar, allt pulserar och allt, allt gror, spirar, grönskar. Nya former. Nya vägar. Allt, förutom det som under vintern dött.