Det som inte får falla i glömska

Vad ger dig näring? Jag funderar mycket på det, vad ger mig näring. Vad är det som får mig att puttra och sjuda av liv inombords? Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan komma in i perioder då allt liksom är lite "avstängt". Lite likgiltigt. Dagar rullar förbi, den ena händelsen vittnar om vad som kommer näst och jag kopplar bort. Låter inte livet gripa tag i mig utan tuffar fram som på ett rullband genom vardagar och helger och vardagar och helger... Är det något jag inte tycker om så är det likgiltighet. Att inte bry sig. Att missa allt det som döljer sig bakom de där vardagsbestyren som är guld, skatter. Det som får mig att känna. Det som rör mig. Åh, jag gillar inte. Men ändå hamnar jag där ibland. 

Så jag försöker skapa ett bibliotek av näring för själen, för mig själv. Blommor. Naturen. Värme. Djur. Kreativitet. Drömmar. Yoga. Musik. Det som väcker mig ur min slummer. Det som får det att pirra till av livslust, liksom. Jag tänker att själen är bortom mitt förstånd och jag kan inte nå den eller begripa den för det är större än allt. Men jag vet hur jag kan få vara i större kontakt. Och större kontakt gör att jag känner mig lyckligare, mer närvarande, gladare, mer nyfiken, mer lustfylld. Vi låter ofta våra föreställningar om hälsa och välmående stanna vid just det som är konkret. Det som känns logiskt. Ät inte skräp, liksom. Nä, jag förstår att jag inte mår bra av det. Men det stannar inte där. Det räcker inte. Inte för mig. Och jag kan inte shoppa mig till den här känslan, inte spa-a, inte intellektuellt frammana den. Jag kan inte ljuga för mig själv och säga att allt är ok och jag är så glad och lycklig när jag inte är det men, men, jag kan skifta om jag möter mig själv där jag är och ser vad behöver jag för att lyfta? Vad behöver jag för att ta mig ur den här svackan av självförakt och ilska? Vad behöver jag just nu? Och hur kan jag ge mig själv det? Jag kan se det som gör ont och tala till det, vara med det. Igår var jag på en yogaklass. Och jag visste att det skulle tala till fler lager av mig än bara de allra ytligaste. De lagren av mig som är tiotusentals år och som inte talar ord som jag förstår utan genom förnimmelser som får mig att förundras över en människas otroliga komplexitet och uråldrighet. Som om jag har glömt vad som föder mig och så i stunder då jag är avskalad, då minns jag. Då minns jag sinnligheten jag bar som barn, jag minns nyfikenheten och glädjen över till synes helt "oviktiga" saker. Jag minns hur jag njuter av snöflingornas dans mot marken. Hur otroligt tillfredsställande det är att gräva ner tårna i varm sand. Jag minns hur jag älskar känslan av sena nätter då alla sover och nästan jag också. Tröttheten, som inte är av total utmattning utan mjuk och behaglig. Den tröttheten och de nätterna då själen är vaken. Rispandet av penna mot papper. Hur grädde tjocknar när en vispar. Att bita i ett smultron. Nosa mitt barn i nacken. Känslan av min egen hud. Det som när. Orden som vaknar och gör sig synliga, de som jag inte vet var de kommer ifrån och inte vet vart de tar vägen om jag inte fångar dem. Lyckan i att få ner dem på papper. Lättheten då jag bestämmer mig för att låta bli. 

Två timmar igår. Ord som jag inte alltid begrep men som greppade mig. Som börjar klarna nu, när jag inte tänker på dem utan känner vad som finns där. Vad som vaknat. Det jag minns. 

Lyssnar du? Minns du? Vad ger dig näring? Vad får ditt hjärta att sjunga? 

Wiiii!!

Fredag! Åh, det liksom bara spritter i kroppen, eller..? Åh, helgkänslan kom över mig i förmiddags för ett ögonblick, den där hisnande känslan av att vad som helst kan hända och kanske ska jag gå ut, absolut ska jag klä mig fin och gå någonstans. Göra något liksom roligt. För mig. Och vänner! Göra saker med vänner. Äntligen helg! Den känslan. 

Nu, klockan 16.42 sitter jag och räknar ner timmarna tills det är lovligt att gå och lägga sig. Jag är förbluffad över vändningarna som ett liv kan ta, det ena är vare sig bättre eller sämre än det andra och jag är helt ärlig om jag säger att detta är det jag tycker om mest. Lägga mig i soffan och bara liksom vänta in sömnen. Det får gärna vara helt tyst, för en stund kanske jag kan höra och följa mina egna tankar. Det får mer än gärna vara katter med mig. Och det får allra helst vara så att alla barnen sover gott. 

Innan jag blev mamma tänkte jag att det där med mödraskap, det är inget för mig. Jag tyckte väl att barn var lite gulliga men de gjorde mig sjukt obekväm för de var så mycket mindre. Rent storleksmässigt. Hur förhåller man sig till någon som är pytte? Som har konstiga frågor? Som kallar en för tant. De kändes krävande. För mycket för mig som då var på väg att bli skådespelare och som dök djupt in i allt jag kunde komma över som hade med teater att göra. 

Allt ändrades, som en ju kan gissa sig till rätt lätt och jag blev mamma, tappade fotfästet och hittade mig själv på en plats som jag minst anat. Allt ställdes på ända för mig när jag blev mamma. Ingenting var sig längre likt, framför allt inte jag själv. Helt plötsligt satte jag någon annan först, alltid, inte för att jag själv ville och valde medvetet utan valet skedde omedvetet, det var ren instinkt. Allt var instinkt, hur barnet skulle bäras, vaggas, matas, pratas med, vyssjas och hur jag drog mig tillbaka för att samla kraft och tankar. Fredagskvällar blev plötsligt något alldeles bortom stillsamt. Tystnaden när den lille, som efter hand blev två små och som i en chock sen blev tre, när de hade somnat och jag visste att lördag morgon var tom, den blev som balsam. I en värld som tidigare varit så full av medvetna val när det gällde bakgrundsbrus och ljudmatta blev tystnaden det allra mest heliga. Det som gav mig ro. Och ångest. "Andas han/hon?" Och sen ro. Med en gnutta ångest. "ANDAS HAN?!? DU MÅSTE PETA PÅ HONOM OCH SE OM HAN LEVER!!" Och sen sömnen som svepte iväg mig med den lockande möjligheten att det skulle kunna bli något som kanske kunde tolkas som sovmorgon. 

Hur ofta det hände? 

Men jag tänker att vi också kan byta ämne. För jag vet inte om det någonsin egentligen har hänt. Och det får mig att vilja gråta lite. Så perfekt det illustrerar det dubbla i livet. Att ingenting någonsin är svart eller vitt. Som den här morgonen till exempel, då Kakan vaknade med hosta och jag tänkte oh så mysigt att få vara med henne hela dagen, hon får vara hemma och samla kraft och bara gosa med mig. Och med Samir och Viktors jävla Shuffla-låt på repeat. I timmar. Och hantverkare i huset som just idag skulle såga ner den gamla skorstenen så att Kakan blev vettskrämd och sen satt som tuggummi klistrad mot mitt ben. Och det var lite fint i början, men sen blev det sjukt jobbigt att gå runt så för hon är ändå fem snart och alldeles tung och rätt lång och dessutom så galet envis i sina beslut som inte ofta och rätt sällan stämmer överens med det jag tänker. Nu sitter jag i ett hörn och ignorerar hennes genomträngande: MAMMAAAA!!! en liten stund och ramlade tillbaka till tacksamheten över att det bara dröjer några timmar och sen är det tyst. När alla små huvuden vilar mot mjuka kuddar och jag ändå kommer att kila upp och rätta till filt och lyssna på om hon låter rosslig eller inte. Allt är föränderligt. Om några år kommer jag då att tänka tillbaka på tiden då hon vägrade släppa taget, rent fysiskt, med längtan och värme? Och tacksamheten över att ha fått uppleva och samtidigt få slippa, just nu? 

Hur ser du på livet? Guldkornen i tillvaron som kantas av kaos, får de samsas med de bitterljuva småskaviga stunderna och liksom bara vara? Jag gillar platsen som skaver, den tråkar inte ut mig. Den gör att jag inte stagnerar utan fortsätter vara närvarande. Det ger mig en möjlighet att följa mina känslor utan att fastna i dem. Och faktiskt se när jag fastnar. För det händer. Som just alldeles nyss, då hela världen rasade och jag faktiskt gömde mig för mitt eget barn för att jag behövde hitta proppen och dra ut den. Forma orden. Släppa taget och vänta in kvällen.

Och här är en bild där jag inte dragit ur proppen, utan håller på det...

Vad vill ta form?

Någon mer än jag som levt i tron att en behöver vara den duktig flicka? Skulle tro det. Hela mitt liv har kantats av orden "vad du är duktig" när något jag gjort blivit "bra". En prestation. Prestation som skapat prestationsångest som skapat sorg över få duktighetsbetygelser som skapat känslan av att nu när jag inte verkar göra något bra så är jag skit. Mödraskapet var en sån utmaning för mig. Hur är en en duktig mamma? Jag försökte, slog knut på mig men helt ärligt så hände livet ändå, kräk och gråt och sömnlösa nätter och jag kände det som den största bedriften att jag stod upp på morgonen men det är inte en prestation. Så det gav mig inget "vad du är duktig". Inte heller när jag lyckats borsta tre små människors tänder på morgonen utan tjafs. En bedrift, om du frågar mig men betraktat utifrån så kan det hela verka lite futtigt. Eller när alla smakat på middagsmaten. Eller när jag inte brutit ihop mitt i en konflikt utan hållit mig lugn och styrt med mjuk och varsam hand. När jag sparat sammanbrotten tills de där stunderna av ensamhet infunnit sig och jag gråtit i en handduk på toan. Seger!!! Men omvärlden bara "bah" som om det skulle vara något. 

Vi människor skapar ständigt. Ord blir till meningar som gör våra önskningar och tankar begripliga för varandra. Vi skapar hem. Relationer. Lusten finns där, att göra, att med händerna eller med ord, färg, form berätta något. En spegling av den superkraft som kanske är bland det mest värdefulla vi har; fantasin. Det gör våra inre landskap svallande, dramatiska, svulstiga. Vår fantasi, vår förmåga att föreställa oss saker, drömma saker. Den som så lätt förpassas till praktikaliteter när vi börjar kalla oss vuxna. Men hur ser den ut om den får beskriva dig? Allt det som inte är praktiska, vuxna, produktiva lösningar? Jag älskar när barnen vill rita och jag sitter oftast kvar längst bland färgpennor, halvfyllda ritböcker och papper i olika färger. Viker och målar. Det strömmar från en plats väl gömt inuti genom mina armar till händerna och tar form i verkligheten. Ingenting som någonsin skulle få någon att säga " oh, vad du är duktig" och därför ligger den paket med oljefärger jag köpte för längesen gömd i något skåp men jag använder gärna barnen som ursäkt för att få kludda i deras Bamse-målarbok. Jag skapar mandalas när jag är ute i skogen och vid havet, inte för att någonsin visa det (andra kan det bättre än mig och inte skulle väl det här inspirera någon) utan för att själva naturen ska få vila i en form som jag sett. Jag skriver, ibland med en klump i magen över att det inte blir bra, får tvinga mig att publicera och sen håller jag andan i några dagar. Ord som tar form på papper, jag kan inte tänka mig något vackrare. Mina ord däremot, där kämpar jag alltid med rädslan för att det inte ska komma ett "duktig du är" utan bara passera förbi. 

Vi har superkrafter. Som inte alltid är lönsamma. Men de gör världen vackrare. Det är våra sätt att blomma och sätta färg på livet vi lever. Jag vet att jag är så tacksam för alla som skapar, genom form, färg, ord, stillhet, som skapar stämningar, som skapar sig själva som det uttryck för fantasi, drömmar och kreativitet som vi alla är. Som vågar. Som vågar vara inte duktiga utan levande och göra, inte för att få uppmuntran utan för att lusten till uttryck är större än rädslan för det. Rädslan för att vara synlig. Så för att inte vara det för mycket gör vi som alla andra. Eller ingenting alls. Eller så gör vi för att få höra orden "så duktig du är". 

Mödraskapet har blivit en konst. En ständigt pågående dans. Vi tar lite steg hit och dit, snurrar, sätter oss platt på rumpan, testar lite och snurrar vidare. Skrivandet är lusten som är rädslan som är en motor men också en broms. Färgerna i skåpet ska jag leta fram. Måla världen och ge den form genom mina ord och mellanrum. Min del av världen.  

Under solen

På en strand, ensam. Det var tidig morgon och jag och världen vaknade i kapp. Fåglarnas sång, vågornas stilla brus mot strandkanten, de små krabborna som sprang över sanden ner i sina hålor. Den morgonen vaknade jag inte ens i sängen, jag bara noterade att inga lintottar lyft sina huvuden från kuddarna, slängde på mig ett par byxor och halvsprang ner till havet. Vaknade där, lite chockad över att jag inte ens tagit mig en titt i spegeln. Men havet kallade. 

Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknat den stranden. Det finns inga ord. Det enda som finns är upplevelsen av den, känslan av liv, andetagen som väcker varenda cell i mig. Allt svarar. Värmen får min fysiska varelse att breda ut sig, ta plats. Jag minns att jag tänkte första gången jag var där att jag hittat något som inte finns någon annanstans. Platsen är magisk. Så kärleksfull, så frodig, så öppen, så saftig. Generös med sin skönhet, jag kan sitta i timmar och bara vara i värmen, dofterna och ljuden (Nu ska jag dock vara ärlig och säga att jag har aldrig suttit där i timmar för tja, tre barn liksom. Men! Jag skulle kunna...). Platsen är magisk. För att den väckte mig. Till delar av mig som jag nästan inte visste fanns. Som jag anat men inte välkomnat för det känns kanske inte riktigt säkert, det där saftiga, frodiga, snåriga, grönskande. Min bild av mig själv har inte gett utrymme för det, jag har inte velat se. Inte velat vara där. Kan jag som kvinna och människa få ge mig tillåtelse att vara frodig, snårig och grönskande? Inte som en välansad rabatt utan en djungel? Inte som en skimrande sjö utan som ett helt hav, ibland stilla, ibland rasande? Som dragit palmer upp på stranden och lämnat brädspillror för barnen att fäktas med. Som genom sina rörelser slipat glasbitar och snäckor till småspillror. Kraften. Den kraften som får barn att födas ut ur en kropp. Den både bär och förnekar jag.

Vi reser bort för att se något annat men kanske också för att vakna till oss själva. Till den skönheten, generositeten och hämningslösa kärleksfullheten som Big Mama visar på dessa platser i världen. Idag när jag tittar ut genom fönstret och ser solens strålar lysa upp den snöfläckade marken så kan jag känna igen mig. Väldigt väl. Jag kan identifiera mig så med det övertäckta, det som göms under en skimrande yta. De kala grenarna och frostnupna, fallna löven. Fläckvis synlig. Men det är inte hela sanningen om mig och kanske, kanske är det så att jag inte längre har tid att polera min yta. Välja orden som inte avslöjar för mycket. Kanske är det så att jag länge trott att min trygghet ligger i att kunna kontrollera det som syns för världen men... Det finns ett men. En trygghet är sällan trygg när en måste vakta sig själv för att inte vara för mycket. Inte för frodig. Inte för saftig. Inte för kraftfull. Inte för kärleksfull. Paradoxen i att de här föreställningarna handlar om andras möjliga upplevelser av mig och inte min helhet. Det här livet, är för mig. Att växa, att utforska, att säga ja och säga nej. Att dansa med vågorna och sjunga för de döda djuren. Det är jag som är liv. En stund på jorden har jag fått gåvan att leva det i all sin fyllighet, all sin mänsklighet, all sin djuphet och all sin frodighet. I största ödmjukhet. I all sin magi. 

Jag kommer aldrig tillbaka från den stranden för stranden stannade i mig. Jag återvänder aldrig, min resa går hela tiden framåt. Varje andetag är nytt och snön, den smälter. Så småningom. 

Practice and all is coming...

Jag är trög. Faktiskt. Yin yogaläraren Sofie Ringsten sa att det här uttrycket som jag inte vet var det kommer ifrån men som jag vet är väl använt i yogasvängar på alla håll, var katastrof. Mhm, tänkte jag. Tell me more. Och det gjorde hon. I kontexten "ju mer du tränar ju vigare kommer du att bli och snart kommer du faktiskt att kunna göra den där hanumanasanan som du drömt om" kan Practice and all is coming också innebära konstgjorda höftleder och knäkirurgi, så ja. Ju mer vi praktiserar ju mer händer. I kroppen. På gott och ibland på ett sätt som gör jätteont. Eftersom vi kanske faktiskt inte kommer att kunna göra vissa saker utan att skada oss eftersom varje kropp är unik. Ditt unika uttryck. Såklart håller jag med. Och kanske är det så att det faktum att jag saknar tävlingsinstinkt på alla sätt och vis har transformerat begreppet. Eller så är det innebörden av vad mina lärare faktiskt förmedlat inte har legat i den fysiska utmaningen. Fysiska utmaningar är ju roliga. Precis vad vi behöver ibland. Men för mig handlar det här om något helt annat. 

Practice and all is coming.

Ibland tänker jag att min practice, min praktik, bara handlar om att leva i mänsklig form. Inte backa från upplevelser vare sig de är glädjefyllda, smärtsamma eller utmanande. Att jag behöver öva mig på att lyssna till mina signaler så att jag vet när det är dags att lägga in en extra växel eller när jag behöver ta mig tid och hitta stunder av vila och närvaro. Att inte stänga ner. Stänga av. Practice and all is coming. Jag övar mig på att ta min plats. Ta mig själv på allvar. Låta mig själv växa. Övar mig att inte gömma mig utan låta mig vara synlig. Göra mig värdefull, för mig. Övar mig på att njuta av mitt eget sällskap och inte välja bort det till förmån för något av allt det andra som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Jag övar mig på att hitta kontakten med jorden i min yogapraktik. Vara en del av det som är. En del av den här världen. Min del. 

Och jag måste säga, det händer saker då. Det gör det. Skiften. Lager som skalas av. Jag möter mig själv, känner mig sårbar och backar inte. Jag behöver sätta gränser och jag låter mig själv göra det. För min skull. Jag lyssnar till de tankar som säger att jag inte kan/inte är bra nog/inte duger till och väljer att inte agera på dem med nedvärderande mönster och självdestruktivitet.

Det är spännande att ta tid för att se över en yogapraktik. Vad är det du praktiserar och varför? Blir du en bättre människa av att kunna göra det ena eller det andra med din kropp, hur hanterar du de tillfällen då det inte händer? Vad lär vi oss längs vägen? Om vi inte reflekterar över oss själva och det vi gör här på jorden den här stunden då vi lever våra liv, kan vi leva med det? Konsekvenserna av det? Leva ett liv, denna enda chansen som vi med säkerhet vet att vi har, kan vi leva det och tro på allvar att jag blir en bättre, mer spirituell och mer fantastisk människa om jag kan gå ner i spagat? Eller kan vi ägna vår praktik åt något som är mer närande för oss? Spagat är spännande, vill jag bara tillägga och helt i sin ordning att vilja kultivera. Men står det också för något annat? Något mer? 

Practice and all is coming. 

Medmänsklighet. Empati. Förståelse. Formlöshet och form. Mod och rädsla. Självinsikt. Självkärlek. 

Ord är bara ord tills vi ger dem mening. Tills vi väljer att faktiskt göra något av dem, något som är bra för oss. Pracice and all is coming. Yes, please. 

In the yin

På Espresso House i Göteborg. Jag åt frukost i lugn och ro där igår morse, satt och åt vid ett bord mitt emot en man som satt och sov. Ansiktet rakt ner i bordet, han var alldeles stilla. Det hela kändes en aning besvärande, så som det alltid gör när min egen version av verkligheten kraschas av någon annans. Inte för att min är rätt, men min är den enda upplevda, av mig, för stunden. Och sjukt bekväm. 

Så jag satt där med mina böcker om yin yoga, min manual, mina anteckningar och tänkte stora tankar om yoga och livet och mycket ahaaa, en sena och ahaaa, ett ligament. Fascia. Nyckel till välmående. Och mannen mitt emot snarkade till. 

Efter en stund kom personal förbi för att plocka disk och ruskade i honom, sa att här får man inte sitta och sova, men han reagerade inte. Det hände liksom ingenting. Hon försökte lite halvhjärtat en gång till men gav snabbt upp och gick iväg. Minuter gick och två väktare kom till platsen. Alla tystnade, mitt i sina frukostar och fikasamtal, och allas blickar riktades mot mannen. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbelslag för det här var inte riktigt vad jag hade tänkt till kaffet. Väktarna började prata och deras röster var så mjuka. De talade till honom med värme och respekt. Lyckades få honom att vakna och började vänligt förhandla med honom för att få honom därifrån. Hela tiden med en mänsklighet som rörde mig till tårar. Talade till mörkret i honom, från en plats som också avslöjade mörket i dem. Vi har alla varit i situationer som vi inte velat. Vi har alla en chans att reda ut dem utan att förvärra. Ibland förvärrar vi allt och det är inte så jäkla bra men förståeligt, om vi vågar se vår mänsklighet för vad den är. Operfekt. 

Plötsligt bröts tystnaden och en äldre man började tala. Han satt med sin vän vid ett bord och drack kaffe, jag lade märket till dem på väg in för de såg slitna ut. Väldigt slitna. De satt och pratade om livet över en kopp en söndagsmorgon på Göteborgs central. Ingen av dem hade alla tänder kvar. Ansiktena var fårade och jag kände en enorm ömhet för dem när jag fick dem i mitt blickfång. Människor med historier att berätta, historier väldigt olika min egen. En av de här männen började prata, rakt ut. Till oss alla. Han bad oss alla att tänka på att livet ser olika ut för var och en av oss, och att vi inte borde döma någon för vi vet inte. Han sa att ingen visste vad som föranlett detta och ingen av oss kunde veta vad som skulle hända här näst. Han sa att det bästa vi kan göra för varandra är att vara snälla och fördomsfria. Allt detta samtidigt som väktarna tog den sovande som nu vaknat, under armarna och stöttande ledde honom ut och iväg.

Mina tårar strömmande ner för kinderna.

När vi i yogan säger att vi alla är unika uttryck för det universella medvetandet, vad menar vi då? Vi och vår skyddade verkstad... Väl i lokalerna på Yogayama i Göteborg, där det var varmt och ombonat, låg mina kursare och vilade på bolster, täckta av mjuka bomullsfiltar och med lavendelpåsar över ögonen. Doften av rökelse smekte genom rummen och vi började dagen med en skön yinklass. En klass med fokus på ryggraden. Och jag tänkte åter på mannen som berättade om sig själv, som talade om livet, som så respektfullt gav oss perspektiv och påminde oss om att människans värde är orubbligt. På hans ryggrad. Tänkte på hans mod och hans kärlek till sina medmänniskor. 

Yogavärlden tenderar ibland att bli en galet skyddad verkstad där väggarna är täckta av vackra bilder på oerhört flexibla människor som avbildas i motljus på en strand. Jag har stått där och poserat. Genom det stänger vi dörren för allt det andra, vackra, kärleksfulla, själfulla runtomkring. Yoga tenderar att bli en gymträning. När det egentligen inte alls handlar om kroppen i sig utan hur kan vi med kroppen som verktyg och väg in i oss träna, öppna mjuka upp vårt inre till icke-dömande, acceptans och kärlek. Yoga tenderar att handla om ytliga saker och ytliga saker behövs ibland men inte på bekostnad av det andra. Det som går på djupet. Yin behöver yang och tvärtom.  

Jag har lärt mig så oerhört mycket den här helgen. Det mesta från två väktare och en farbror utan tänder. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Om mina skygglappar. Om mina fördomar. Om mina förutfattade meningar. Om respekt. Både när det gäller respekten för mig själv och andra. Yinyogan ja... Den som öppnar mig. Den som får mina murar att rasa. Den som får mig att möta både min kropp och det som bor inuti, utan filter. Utan min yogapraktik hade den frukosten varit en helt annorlunda upplevelse. Utan den frukosten hade jag kunnat gå in på Yogayama utan att minnas varför jag gör det som jag gör. För mig är yoga ett redskap för att nå och utforska det mänskliga i mig själv och att minnas det mänskliga i andra. 

Jag vill vara, inte göra.

Vad är det vi värderar? Vad är det jag värderar? Glorifierar även jag "busy"? Såklart jag gör. Ju mer vi har att göra, ju mer vi presterar desto bättre ser det ut. Och ser det bra ut, då gills det. Hur det känns, på insidan? Tja, chansen är ju god att vi inte hinner känna efter och då är det ju bra så. Bara det ser bra ut. Låter bra. Oj, vad de gör mycket, tänker en då. Så duktiga de är. 

Och så skäms en lite. I pyjamasen kl 11 på en lovdag. Varför har inte jag kört upp barnen i ottan, ordnat med aktiviteter, städat ur alla skåpen, tränat i två timmar, varför är inte jag i full gång med förberedelser för lunch så att vi kan få igång eftermiddagen i alla fall, varför har jag inte ens ställt in smöret efter frukosten? Barnen har byggt en legostad, alla tre har varit så involverade i utvecklandet av staden och alla funktioner. De har försvunnit in i en fantasiskapelse och inte velat komma ut. De har tagit sin tid. Pausat ibland, satt igång discolampan och dansat för allt livet är värt. Allt livet är värt i form av glädje, nyfikenhet, dansat för skratten, för att de kan. Inte för att det kommer se snyggt ut i flödet på instagram när de visar hur otroligt produktiva de varit. Inte för att de var det. Hela tiden. De lekte. En stad växte fram. Fabriker byggdes, det dansades och sen byggdes de om. De ville ha tid att göra, leka, inte för att bli färdiga så att vi kunde säga oooh och aaahhh, och för dem att gå vidare till nästa projekt så att de skulle få mer gjort. Nä. De ville leka. Vara. De skiter i produktivitet för de vet att det har inte något värde i sig. Det är bara värt något när det är värt något för oss. Något verkligt. När vi fyllt det med lek, glädje, med kreativt uttryck. 

Jullovet är över. Jag känner mig vilad. Accepterar de där känslorna och tankarna om att jag skulle ju ha, och jag borde ju startat, och det kanske hade varit praktiskt om.. Accepterar att de finns. Att de är sjukt störiga och pockar på min uppmärksamhet. Håller dem i värme och säger till mig själv: stop glorifying busy. Sluta hålla upptagen och fyllt schema som den största vinsten. Det är inte sant. Inte min sanning. Kanske någon annans, men jag, jag blir sjuk. Min kropp stänger av. Jag missar det som verkligen är värt något. Livet. Hur solens strålar känns mot min kind. Hur skogen doftar och hur stubbar förvandlas till bisonoxar och trollhålor. Jag missar glädjen i att vara. I en kropp. Hur den rör sig, hur den arbetar, hur tankar uppstår och känslor rullar in över mig som dimma över en äng. Jag missar min stora glädje och det enda jag kan se som livets mening; att vara här. Att vara närvarande. Att vara mig, i den här världen, med de här barnen, vännerna, med den här mannen, med de här katterna som sliter och drar i mitt hjärta och mina raggsockor, att vara i shalat med människor som delar upplevelsen med mig av hur det är att vara mänsklig. Fast ur deras perspektiv. Allt som föds i det. Ur det. När vi möter oss själva, andra, världen från en plats av varande istället för görande. I mig böjar lust och kreativitet att bubbla. Jag vill berätta historier. Jag vill vara till tjänst, inte göra nytta. Jag vill vara. Inte göra.   

Ruggugglan

Vaknade sent, 8.30, och solen vaknade inte alls känns det som. Regn och blåst, jag har huttrat och puttrat runt mellan väggarna i huset nedanför berget och inte hittat stillheten idag.

Kanske beror det på att jag lovat mig själv att göra saker annorlunda nu. Som det här med intentioner. Under många år har jag satt intentioner vid nyår. För att det är lite så en ska göra. Innan dess har jag lovat hejvilt inför nyårsafton för att lika snabbt bryta de löftena. Allt mellan himmel och jord. " I år ska jag hålla bättre ordning", "I år ska jag bli mer organiserad", " I år ska jag träna varje dag och sluta äta socker".... Intentioner har gjort hela skillnaden. Vad är det jag behöver? Och det kanske inte är så att jag behöver träna varje dag slaviskt, kanske är det så att jag behöver bli bättre på att hedra kroppens signaler? Låta en intention ta form utifrån mitt inre. 

I år har jag gett mig själv tillåtelse att ta tid på mig. God tid. Söka inspiration. Lyssna. Vart är jag på väg? Och jag ser att jag är på väg även om jag trodde att detta skulle bli ett år då jag inte var det. Men mitt inre säger annat. Jag har börjat processen med att skriva. Massor. Skriva om det som känns, skriva om mina önskningar och drömmar, skriva om min vardag. Se vad som behövs, vad jag behöver för att vara hållbar i den cirkusen som är en trebarnsfamilj som är mitt liv. Lyssna till vad jag önskar. Både när det gäller familjeliv, mitt eget liv och arbetsliv. Hur kan jag koka ner det till något direkt och enkelt, som kan få vägleda när jag tappar fotfästet? Jag försöker att röra mig för att höra och känna vart kroppen är på väg. Vad finns det för önskningar och behov där? I min fysiska varelse? 

Jag har gett mig själv två veckor till. Två veckor till för att se vad som växer fram. Se var jag landar. Det betyder två veckor till i någon slags kreativ process, som ger mig anledning att fortsätta se efter vad jag kan släppa taget om. Som inbjuder till den djupa eftertanken. Och som också inbjuder till att dagar som denna gå runt invirad i en filt, med massor med anteckningsböcker runtomkring i huset, och fundera, skriva ner, känna efter, vända blicken utåt mot de som nu är så fysiskt närvarande hos mig hela tiden-familjen- och fundera över vad som blir bäst för oss. För mig och för oss. I det stora och lilla. Rugguggleri, mina vänner. I love it. 

Dags för avslut

 2017.

Det var året jag gick sönder. 

Det var året som jag skalade lager för lager, vandrade månader i underjorden, det var året då jag grät. Året då jag fann tröst i träden, i havets viskande. Det var året jag började dansa vågornas dans. Året jag började prata med spindlar för spindlarna sökte mig. Det var året jag började plocka upp döda fåglar, året då människor kom med döda djur till mig för att begravas och sjungas över. Året jag mötte mitt mörker och såg mitt eget ljus. 

2017 var året då systrar bar mig. Det var året då jag mötte och fördjupade relationen till flera av dem som kommit att stå mig alldeles nära. Det var ett år av utforskande, av yogakris, av kroppens höga röst som ömsint men bestämt uppmanande mig till vila. 2017 var också året då mitt lilla företag började ta fart, vind i seglen. Det blev ett motsägelsefullt år. Ett framgångsrikt år. Framgångsrikt för att jag mötte mig själv på mattan om och om igen i rollen av lärare, i rollen av människa och var tvungen att förstå, förlåta och acceptera. Acceptera de svagaste stunderna och de starkaste. Båda lika svåra. Det var året då jag fick lära mig att älska kroppens alla skepnader, den starka och den svaga, året då mitt hjärta tog plats och väldigt fysiskt visade vägen.

2017 var ett år av lärdom. Av kamp. Av mjukhet. Ett år av kärlek. Nya äventyr. Öppenhet. Uthållighet. Ceremoni. Tillit. Tillit till att jag vet, trots att jag inte vet hur jag vet det. Året då jag fann stor ro i eldens värmande och förgörande lågor. Det var året som bjöd på stora prövningar. Det år jag valde att låta själen vila. Det år jag kallade in alla synliga aspekter av mig. Det år jag började nosa och morra, fräsa och gräva som den vilda. Stampa med fötterna i en dans som inte var för någon annans lust och skull än min egen. Året då jag mötte modern, slöt fred med jungfrun, och sökte min musa. Året då jag började tro, om än i liten skala, att mina ord bär. 

Tillit, mod och kärlek är inte alltid i hjältens form. Ibland är det mod att lyfta huvudet från kudden och möta världen från en plats av ärlighet. Ibland är det kärlek att se sig själv i spegeln, se finnar, skrynkligheter och fettdepåer och inte vika med blicken förrän världens sanningar om skönhet bleknat och det vackra i det mänskliga trätt fram. Ibland är det tillit att inte våga men göra ändå och lita till att enda vägen är framåt. Även om det innebär misslyckande. Även om det innebär allt annat än perfekt. 

Må jag leva ett liv och möta ett nytt år som är allt annat än perfekt. Må det bära mig framåt. Må det bära mig mot helhet. 

Den stora tacksamheten.

Hur kommer det här att gå?!?! 

En vanligt förekommande fråga i mitt liv, i mitt huvud. Inte undra på det, bara en sån sak som att fira Lucia på förskolan kl 07.30, jag menar då behövde alla barn vara klädda och klara utan kriser och med stor entusiasm kl 07.10. 

Hur kommer det här att gå?!?! 

Tanken dundrade genom mig inatt när Kakan kom instaplande med kaninen i ena handen och den lille katten i den andra och ville sova nära, nära. Hon frågade säkert tusen gånger när det var morgon. Är det morgon än? Och när jag försökte väcka Viggo som frågade fast precis tvärt om: Men är det inte natten nu?? Jag vill inte vakna mitt i natten!! 

Vi kom iväg, alla sjöng och allt gick bra. 

Frågan har varit min ständiga följeslagare ända sen jag bestämde mig för att börja resan mot yogalärare, säkert flera gånger om dagen. Hur skulle utbildningen gå? Hur skulle det gå med min dröm? När jag var klar och skulle hålla mina första klasser:

HUR KOMMER DET HÄR ATT GÅ?!?!?!

När jag satt mål som att faktiskt göra det här till en hållbar heltidssysselsättning, hur kommer det att gå? 

För att inte tala om shalat, när jag fick nycklarna till lokalen... Så mycket rädsla. Oro. För att inte vara bra nog, för att inte hålla hela vägen, för att ge mig in i ett yrke som många gånger inte är ett yrke utan en hobbysysselsättning för människor, skulle det gå att göra det här? 

Och nu, nu får jag uppleva hur allt bokas fullt. Det är en gåva bortom förstånd, faktiskt. Reservlistor. Funderingar på en större lokal. Funderar på utvecklandet av stresshantering. Jag är så oerhört tacksam att det funkar. Att yoga funkar. Att jag kan förmedla den på ett sätt som funkar. Jag är så oerhört tacksam för varenda människa som hittar ner i lokalen. Allt det de lär mig. 

Shala betyder skola på sanskrit och när jag valde att kalla mitt lilla krypin för shala så var det med tanken att det skulle bli en lärande plats för mig. Vilket det också har blivit, i allra högsta grad. I varje möte möter jag också mig själv. I varje möte lär jag mig något om vad det innebär att vara människa. Vad det innebär att hålla space för andra, vad det innebär att guida människor in i deras kroppar och att uppmuntra till kontakt och samtal där innanför huden. Jag lär mig om yoga och jag lär mig om livet och jag lär mig om kroppen. 

Hur kommer det här att gå?!?!

Om en månad drar vårterminen igång, många av grupperna är redan fullbokade men några platser finns kvar här och där. Det gör mig så glad och samtidigt lite sorgsen att inte kunna erbjuda alla en plats. Kanske kan jag lägga till någon kurs, det ska jag ha möte med mig själv om och besluta då. Jag hoppas att jag under våren ska kunna erbjuda en stresshanteringskurs, något som jag såklart funderar över i svallvågorna av:

Hur kommer det här att gå?!?!

Med största värme och tacksamhet ser jag tillbaka på en termin som varit som en dröm och samtidigt väldigt intensiv och tröttande stundtals. Precis som livet är i det stora är det i det lilla. 

Ta dig tid och blicka tillbaka. Hör frågorna, det som pockar på uppmärksamhet. För mig har det betytt allt att få lov att stryka mig själv över kinden och säga:

Allt är ok. Det går bra. 

Avslutning och konsten att landa

I går kväll tittade jag ut genom fönstret och snön virvlade ner från himlen. I morse fick jag äran att väcka de små till den här vinterns första, riktiga snö. Glädjen, alltså den glädjen som uppstår i ett hus och i en barnaskara när det ligger snö på marken är obetalbar. De svävade lyckligt ut genom dörren iväg till skola och dagis och jag stängde dörren om dem, satte mig med morgonkaffet och blickade ut. 

Förra veckan var det avslut för terminens kurser, i lördags höll jag min första stressworkshop och igår var det barn högt och lågt här hemma. Och jag känner det själv, hur jag igår där någonstans vid 16-tiden bara inte hade plats till mer intryck, mer ljud, mer av något. Det är en magisk gräns där när leendena går från att vara genuina och fyllda med kärlek till en slags förvriden överlevnadsstrategi. För en konflikt hade jag INTE fixat. De dök upp ändå och jag fick helt enkelt lämna rummen. Jag var trött. Är trött. 

Så spännande att observera mig själv tycker jag, nu när jag känner mina svagheter och också vet att svagheterna behöver extra omtanke och kärlek även i stundens hetta. Jag har svårt att dra ner tempot, att minska intrycken, jag söker lösningen i det samma som orsakar tröttheten. Svaret för mig, återhämtningen för mig, ligger i ställtid och vila. Att låta vintern dra in över mig. 

Så vad gjorde jag igår? Hahaha, jag ställde mig och bakade en morotskaka, organiserade alla barns alla kläder, tittade på HBO och den briljanta serien "Little Things" och somnade sen sjukt otillfredsställd. Denna morgonen har fått gå i långsamt tempo. I ett tempo som näst intill stått still sen lugnet lade sig över huset. Jag har funderat över saker. Tänkt mycket på hösten och framtiden och hur tacksam jag är och hur mycket, mycket information jag behöver smälta, bearbeta. Jag har börjat förbereda mig för veckans PT-klienter. Vad vill jag dela och vad har jag tillgång till just nu? Och inemellan tankarna, stillhet. Snön. Mmmm. 

Hur kan vi ge oss det vi behöver? Inte bara det vi vill, utan det vi verkligen behöver? 

Vad behöver jag? För att låta tröttheten lämna och ge plats för något annat? 

Mitt emellan

Tiden mitt emellan höst och vinter, där befinner vi oss. Där befinner jag mig. I ett mellanrum, mörkret vilar tungt utanför fönstren trots att klockan närmar sig tio på förmiddagen, det är stilla och spöklikt utan att vara skrämmande. Mer avklätt, urholkat, drömlikt. En plats i tid och rum där allt upphör, allt är möjligt. Just nu sägs slöjorna, gränserna mellan de olika världarna vara som tunnast och jag vet inte vad det betyder på utsidan men det är precis så det känns. På insidan. Som om mina världar flyter ihop, möts, får leva inte åtskilda utan sida vid sida. Filtren är ur funktion. Och jag tror inte att jag kommer att jobba nämnvärt för att starta upp dem igen. 

Yogaindustrins ständiga matande av råd om självförverkligande, mål, utmana dina gränser är ibland så spännande att ta in i systemen men just nu känner jag att jag inte vill höra ordet målbild eller ta in ett endaste ett till råd om hur jag ska bli ännu mera, ännu bättre, ännu verkligare, ännu vigare, ännu starkare. I denna stund väljer jag att vila i rummet emellan. Stillsamt. Och faktiskt bara låta det som vaknar ur djupen få leda en stund. Tänk om, tänk om vi inte behöver strävan. På det sätt som vi tror. Kanske, kanske handlar det om att landa in. I den verklighet och de världar som gömmer sig där. Djupt inuti det som är vårt bo, vårt hem i den här världen. Vad viskar ditt hjärta? Så fort vi gör något per automatik för att det är något som vi borde göra för vi läste det på en blogg, i ett inlägg på instagram, en annons för Facebook så rör vi oss bort från center. Bort från det som är. I min hylla står alla möjliga böcker med allt ifrån recept för josfasta till hur skapar du en målbild till hur blir din mage stark och slimmad på tre veckor. Samlingen av sparade artiklar och inlägg på Facebook är enorm. Allt viskar om att bara du testar det här kommer du att bli en bättre och lyckligare människa. Vägarna är så många, så många. Lika många vägar som det finns människor. Och kanske är det själva grejen. Att vi alla har vårt eget utforskande att göra. Att vi alla borde vila i tomheten och tystnaden tills vi hörde våra egna viskningar. Hjärtats röst, yo. Hur lär vi oss att höra den? 

Jag möter många, många och i dem mig själv när de säger att det är svårt att säga nej. Svårt att sätta gränser. Svårt att veta. Vad vi vill, orkar, ska, bör. Och kanske behöver vi inte en målbild. Kanske är livet inte indelat i mål och delmål och det här bör ske inom tre månader och lyckan när vi uppnått stora målet om ett år, tre år, tio år. Som om våra vägar inte kommer att skifta, som om vi inte kommer att växa och förändras och få ändrade förutsättningar. Tänk om svaret ligger i själva frågan inåt. Vad VILL jag? Vad får mitt hjärta att sjunga? När vi lär oss höra det så vet vi. 

Därför tänker jag svara på erbjudandet världen ger just nu om att vända mig inåt. Lyssna till var lusten bor. Släppa det som inte får hjärtat att sjunga. Och vila i stillheten där emellan. 

Jag älskar faktiskt yoga!

Vem hade kunnat ana?!? 

Ibland blir jag lite trött, lite ifrågasättande faktiskt när det kommer till min egen yogapraktik. Vad håller jag på med? Varför och vad gör det för gott? Jag kan gräva ner mig och kanske bli lite för fast i föreställningen om att jag ska hitta en intellektuell förklaring, vilket gör min egen praktik torr och tråkig. Och jag kan inte säga att jag har oändligt mycket tid att gå på klasser, bli inspirerad och nära min egen praktik. För jag har ju en familj också. Ett hem att se om. Mig själv att ta hand om. En katt som älskar att mysa i knät. 

Igår var jag en rebell och åkte till Kungsbacka och Marc Holzman. Egentligen skulle jag varit iväg på Explore TT den här helgen men kände att jag inte orkade, kroppen var tung, tankar och känslor inte på en plats där jag kände mig redo att prestera. Av samma anledningar kändes det väldigt tveksamt inför min utflykt till Kungsbacka med någonstans visste jag att jag behövde möta just honom, just nu. Alltså, Marc Holzman är en av mina bästa, bästa yogalärare ever. Hahaha, sådär löjligt förtjust är jag i honom! Och jag vet att jag har något att lära av just honom. Det blev en dag som utmanade mig till max i min trötta och tunga kropp, en förmiddag av bakåtböjar följdes av en eftermiddag av höftöppnare så kroppen var liksom helt manglad när jag satte mig i bilen igen. Både för-och eftermiddag inleddes med en föreläsning om Ayurveda, så hjärnan hade fullt upp med att ta in information och bearbeta. Jag kastades mellan insikter om min kropp, som är så tung och så trött, svagare än vad den varit och mer stängd än på länge. Jag grät, skrattade och höll mig själv i en sån ömhet när jag körde hem. Älskade, älskade kropp. Som kämpar och som skyddar, som håller hela den cirkus som pågår inuti, dygnet runt, dag ut och dag in. En enorm tacksamhet över livet, över resan genom livet med en relation till mig själv som numera är präglad av acceptans och kärlek. Respekt. Över att vara människa. 

Idag vaknade jag och kände mig lätt. Mosig efter en natts sömn men ändå lätt. Lätt i sinnet, lite knakig i kroppen men ändå öppen. Som om hela mitt system njöt effekterna av en perfekt guidad Eka pada rajakapotasana-prepp som liksom aldrig tog slut. Den tog aldrig slut!!!! Benen darrade och jag ville kasta saker och ändå så lät jag mig själv stanna. Släppa lite till på de spänningar som höll emot. Jag gav mig själv större tillgänglighet och frihet. Och idag njuter jag effekterna.

Jag älskar yoga för allt jag behöver finns där, lättillgängligt om jag bara lyssnar. Ibland behöver jag det flödande, och ibland behöver jag någon som med stor kunskap och skicklighet guidar min kropp inåt. Det stannar inte på mattan, det följer mig vidare ut i livet och färgar och ger inspiration till allt. Världen får ta en ny färg. 

Tacksam bortom allt för de lärare som jag mött på den här resan. Som så generöst delar sin kunskap och insikter. Och tacksam för min inre lärare som inte lät mig missa den här dagen. 

We live and we learn. 

Mjukhet

Vem bestämde att det mjuka var mindre värt än det hårda? Att ord och uttryck som kamp, press, pusha sig själv är positiva och att vilsamt, mjukt, följsamt inte alls håller samma laddning? Att prestera, att lyckas, att gå i mål. Kötta på, liksom. Ju mer desto bättre och du vinner. Vinner!! Men vad? 

Att pusha sig själv är ibland enda vägen framåt, ibland enda sättet att få veta vilka styrkor och vilken kapacitet en bär. Jag är helt för det, utmaningar är mina bästa vänner och ibland har jag nästan maniskt hoppat på allt jag inte vågar, för mina rädslor ska inte få definiera mig. Jättebra, faktiskt. Jättebra. Positivt och allt. Men det har blivit för mycket många gånger. Jag minns när jag pluggade på heltid, spelade teater om kvällarna och jobbade natt inom vården. För att jag kunde. Trodde jag. Jag kunde, ett litet tag, men så en dag när jag var ute på en promenad började världen att snurra. Världens yrsel. Min yrsel. Jag vet att jag inte nämnde det för någon egentligen, för att det låg rädsla och skam i att vara så "svag" att jag inte tog det på riktigt allvar. 

Ett tillfälle. Det har funnits så många. De finns fortfarande, de stunder då jag i livet inte har stannat upp och tagit mig tid att vila, verkligen vila, och kroppen säger ifrån. På skarpen. Hjärtklappning. Yrsel. Ibland hittar jag inte ord. En härlig kombination av allt för lång sömnbrist, ett allt för nyfiket sinne och mig själv ändå rätt långt ner på prioriteringslistan. Även om det sista inte är sant för jag försöker ju ta hand om mig själv på alla sätt möjliga. Men. Jag tror att jag skräms av de behov jag har som är bortom görandet. Det som behöver få plats. Det mjuka i mig. Det som kräver stillhet, tystnad och eftertanke. Det jag som bor bortom muskler och kosttillskott och som är i allra högsta grad en del av mig som skräms. Skrämmer mig för den näring jag behöver är inte den som kan skaffas via duktighet. Den behöver tystnad. Den behöver stilla vila. Den delen av mig som inte producerar någonting som jag kan ta på omedelbart. Den delen av mig som går bortom det vardagliga och alldagliga och som är näringen där. Min inspiration, kreativitet, längtan, mina djupa drömmar, min intuition. Det urmänskliga som samtidigt har blivit omänskligt, för det går inte att ta på eller mäta, så vi pratar inte så ofta om det. Men vi delar det alla. 

Min plan är att mjukna. Mjukna tills jag möter mig själv i det innersta och kan stanna där. Fullmånen gör mig mjuk. Skogen. Havet. Stillheten. Tystnaden, som gör det möjligt att höra bortom tjattret av tankar. 

Det här med balans. Jag tror inte på 50/50. Jag tror att det handlar om vad du behöver, och olika i livets alla stunder. Och jag tror att det handlar om djupare än ytan. För att hitta det som vi verkligen behöver och verkligen närs av behöver vi dyka in. Grotta runt. Tillåta oss att släppa prestationer och push och gränser som ska sprängas för att se vilka vi är där. Utan allt det hårda. Vem är vi bortom kampen och vilka skatter ligger gömda där?

Loose some, win a blog!

Jamen jag gör allt själv liksom. Det är ju så det är, att vara egenföretagare har visat sig vara sjukt mycket mer utmanande än vad jag hade kunnat tänka mig. Det här med hemsida och sociala medier är en sån grej. Och nu, nu satt jag och försökte fixa till anmälningsknappen här på sidan verkar ha fått spel och anmäler er till alla möjliga kurser som jag inte har.... Nä. Jag har inte lyckats att fixa det. MEN! Jag hittade en grej som en kunde klicka på och där stod det blogg och vips så hade jag en till rubrik och en ny sida!

HA!

Det har varit en sak som jag velat lägga till här, en blogg så att jag inte behöver blanda mina tankar med nyheter som kan vara viktiga för er att få. Men då, när jag ville starta en blogg, så hittade jag inte den knappen. Tar det här som ett tecken, och som en glädjande nyhet. Och också total förvirring. För anmälningsfunktionen är fortfarande lite konstig, så väljer du att anmäla dig här på hemsidan specificera gärna vilken kurs du vill gå i anmälningsformuläret. 

Det här med egenföretagande. Jag får ofta frågan om jag jobbar med det här på heltid, vilket är en rimlig fråga eftersom det inte syns vilket jobb det är. Räknade på timmar som jag faktiskt lägger ner per vecka på jobb. Och den här terminen blir det ca 50 timmar i veckan. Och är inte utbildningsdagar inräknade.

Så nu tänker jag börja blogga!