Härvarande

Kan du stanna här? Hos dig?

Du är medicinen.

Du är alltid hel och ständigt föränderlig.

Du är alltid, alltid värdig din egen kärlek och omtanke.

Det finns så mycket som håller oss ur vår kropp och får oss att stanna i det som helt stillar vår törst, det som inte helt får vårt hjärta att mjukna. Det som håller oss från att landa i den djupa vetskapen, hågkomsten om vem vi är och vad vi behöver. Härvarande.

I sådana stunder kan det vara balsam för själen och godis för hela ens varelse att sätta av tid för sig själv.

Känna in, se över, släppa taget, synliggöra det som är ens sanning just, just nu. Den ständigt föränderliga.

I höst håller jag plats för dig att göra just det. Under tre veckor kommer du att bjudas på frågor och reflektioner via mail, en rörelseklass, en stillhetsklass och en breathworkklass. En sluten facebookgrupp där vi kan få dela det som vill delas och vila i vetskapen att vi kanske har vår egen resa genom livet men vi är aldrig ensamma. 

Allt kommer att ske online och är inte en ”kurs” utan snarare ett tillfälle att göra en inre avstämning. En möjlighet att verkligen ställa sig själv frågorna och lyssna efter svaren. En möjlighet att höststäda i hörnen. Låta gamla sanningar få hamna på komposthögen, i höstbrasan. En möjlighet att få vila i inspiration och eftertanke. Att få börja, om igen, på resan som är livet, som är allt.

Vi startar veckan då höstdagjämningen infaller, måndagen den 21 september, och följs åt tre veckor framåt. 

Tre veckor ger oss chans att reflektera och lyfta för oss själva dåtid, nutid och framtid.

V 1 kommer vi att blicka tillbaka. Blicka inåt, lyssna inåt mot det som har fastnat och som inte längre är vårt. Eller kanske aldrig har varit. Zoomklassen kommer att vara en rörelseklass.

V 2 ger dig en chans att landa i nuet, där du är. Närvaro. Härvarande. Zoom: Breathwork.

V 3 drömmer vi oss in i framtiden. Vad skulle du vilja bjuda in? Vad behöver du för att stanna hos dig? Vad önskar du dig mer av? På zoom möts vi för återhämtning, för vila in i drömmen.

Varje vecka får du tre mail fyllda med tankar, reflektioner, frågor som kan få agera som bränsle åt din egen process. Det kommer också att finnas en privat Facebookgrupp där vi kan få dela erfarenheter, tankar och det som kommer upp. Vi vandrar tillsammans.

Onsdagarna 23 september, 30 september och 7 oktober möts vi på Zoom kl 19.30-21 för att landa in i kroppen.

När: 21 september- 11 oktober

Var: I dig. Hos dig. I tanken. I anteckningsboken. I skogen, vid havet, vid frukostbordet. På mailen, Facebook och Zoom.

Kostnad: 900kr

Zoomklasserna kommer att spelas in och vara tillgänglig i en vecka efter varje tillfälle.

Sommarlov

Sommarvila, sommarvild, sommarmjuk, sommarstund, sommarmorgon, sommarnatt, sommarvärme, sommarlov. Får jag lov? Vem ska jag fråga och vem ger mig lov?

Lov att vara med bara ben och bara fötter, lov att simma i vatten och hav, lov att leva mina morgnar vid stranden med ejdrarna som sällskap, lov att ställa om, lov att vila, lov att hitta hem igen, lov att gå nya vägar om det behövs. Varje sommar ger jag mig själv lov. Lov att vara en stund i det som är. Det här året känns det lite läskigt. Om jag ska vara helt ärlig, lite läskigt.

Jag har drivit Purnima Yoga i fem år. Fem år av hårt och kärleksfyllt arbete med det enda som jag ser som yogans uppgift; att foga samman delarna av människan till en helhet. Inte förändra. Inte förbättra. Ingen träningsform, inte för att gå ner i vikt, inte för än det ena än det andra utan bara för att faktiskt kunna leva med sig själv så som man är. Så som jag är. Så som du är. Ge dig själv lov att finnas. Ge dig själv lov att vara mänsklig. Jag fick frågan om vad det är jag gör egentligen och orden kom; jag gör inga ytpoleringar. Jag arbetar mot djupet. Det finns inget mer tröttsamt än all den yta som smugit sig in i yogan och som vi ständigt försöker förklara och ursäkta för det kanske är roligare att vara där. Det kanske känns tryggare. Det kanske känns som om det är platsen där vi kan göra “förbättringar” men om vi ska vara helt ärliga, finns det något att förbättra där, på ytan? Något av vikt och värde? Yogan gör det möjligt för oss att göra jobbet. Det slitiga, det svåra, det oundvikliga. Jobbet som möjliggör linjering, inte bara genom det yttre utan genom det inre. Det som kan visa dig mot din sanning, det som är sant för ditt hjärta. Det som kan låta oss själva få komma hem. Vara där vi är. Den inre linjeringen. Den inre sanningen. Den som bara är till för dig och inte för någon annan. Men som blir en skatt för världen eftersom du är så, så värdefull. Så, så viktig. Så, så inspirerande. Så, så unik. Vi kanske skulle sluta vår förändringshets och börja vila i varandet, börja praktisera konsten att bli till. Om och om igen, bli till. Bli till som en slags motrörelse där vi får vara allt det vi redan är. Där vi inte måste “kötta” för att få vila, där vi inte ska arbeta för att förtjäna stillhet. Där vi kanske vågar se att rörelsen ibland faktiskt är ett sätt att inte lyssna, inte se, inte möta.

Varför då? Jo. Jag ska säga varför. Världen behöver fler människor som bryr sig om det som är viktigt. Fler människor som vågar stå trygga i sig själva så att andra också kan göra det. För att vi har en psykisk ohälsa som växer, bland unga är det fruktansvärt. För att vi har barn som retas och som mobbas för att de är sig själva. De har ännu inte hunnit bygga skyddsmurar och börjat med förändringsprojektet. Men det kommer. Det kommer för att det är vårt enda sätt att klara av att leva i en värld där vi inte är ok som vi är. Utan där vi ständigt är på jakt efter något annat, en bättre version. En mer älskvärd. En smalare. En roligare. En mer framgångsrik. En vackrare. En mer populär. En mer påläst. En version som inte helt är du. Den hudlösa sanningen är att du är allt. Jag är allt. Bra och dålig. Stark och mjuk. Intresserad och helt uppslukad av annat. Närvarande och frånvarande. Kärleksfull och dömande. Jag har ett enormt tålamod och kan vara obeskrivligt otålig. Jag kan lyssna men också vara någon helt annanstans. Jag är ärlig men ovillig att tala om min sanning. Det som skaver kan jag ibland förvandla till ett skitnödigt “allt är bra” med ett eftertryck på ordet bra så att det blir som ett slag i ansiktet på den som frågar. Jag kan vara öppen men döma min öppenhet. Jag kan vara orolig och rädd för att jag inte ska bli älskad som den jag är. Och då försöker jag förvandla mig. i många, många år nekade jag mig själv mat för att straffa och hålla mig “i styr”. Nu vet jag när de tankarna kommer att jag inte behöver gå ner fem kilo, jag behöver vara med mig själv. Jag behöver hålla mig själv. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen; det är ok. Något skaver men det är inte du.

Jag är 40 år och jag kan tvivla på mitt värde. Tvivla så att marken gungar under fötterna. Människor kan säga att jag är bra och fin och fantastisk och jag ler och inombords gnager tvivlet. “ Som om det skulle vara sanningen. Pffts.”

Yoga och breathwork har varit min väg. Vägen som inte handlar om att förvandla utan förädla det som redan är. Vägen att börja lyssna och förstå. Se min uppgift, inte mätt i framgång eller prestation utan i hur mitt inre känns. Är jag sann? Är jag sann? Är jag sann? Yogan tillåter oss att göra jobbet, det svåra och heliga. Om vi vill och vågar. Om vi vågar sluta polera på ytan. Om vi vågar lita till att det vi är, den skatt som vi är, skiner igenom. Breathwork får saker att komma upp till ytan och lämna. Breathwork ger mig tillåtelsen att känna och släppa taget. Praktiker att få återkomma till, om och om igen.

Sommaren är alltid härlig. I år lite läskig. Läskig för att jag behöver ta ett steg tillbaka och låta mig vila i det som skett hittills i år. Inte bara köra på. Så mycket har skiftat, så mycket har hänt. Jag har stora och svåra beslut att fatta för hösten, restriktionerna kommer med all sannolikhet inte att släppa och hur ska jag lägga upp mitt arbete så att det kan få vara näring för alla? Även för mig? Hur ska jag kunna hålla igång en verksamhet som inte kan välkomna fler än fyra i det fysiska rummet? Hur ska jag orka hålla avstånd när jag ser så många där det tummas på? Där två meters avstånd tar sig ett fysiskt uttryck som en halvmeter eller en kram? Jag vill också kramas. Jag vill också vara nära. Jag vill också ha ett fullt rum igen. Kommer det någonsin att ske? Om jag inte kan få onlineverksamheten att blomma, hur ska jag då kunna driva allt vidare? Vad är det jag vill dela med världen? Hur kan jag vara ärlig mot och med mig själv genom allt det här?

Jag ska låta mig få lov. Lov att vara, att hitta min linjering, få lov att njuta hämningslöst och vila utan att först ha “förtjänat” den. Jag vill alltid vila med gott samvete. Mitt varande är alltid tillräckligt. Jag kan inte bli bättre men jag kan bli ärligare mot mig själv och linjera mig med den sanningen för att leva från den platsen i världen. Är jag inte sann mot mig själv lever jag livet mot alla de jag älskar i en lögn. Och visst känns det? Både i oss och i andra. Jag börjar döma mig själv. Titta på min kropp, mina ord och nedvärdera det. Och då vet jag. Tidigare trodde jag att det skulle lösa allt om jag bara anpassade utåt. Nu vet jag att det handlar om att jag måste anpassa inåt. Ge mig själv det jag behöver. Ge mig lov. Att vara. Att finnas. Att leka. Att lära. Att gråta. Att göra fel. Att göra rätt. Att vara bra. Att vara tillräcklig. Att älska. Att söka. Att finna. Att känna. Att fly för att komma tillbaka. Att förlåta. Att leva. Det är väl det vi vill? Ge oss själva lov att leva den här sommaren fullt ut. Fullt in. Känna den. Smaka den. Njuta den.

Sommarlov. Smaka på det.

Yoga i skogen?

Det finns en fantastisk frihet i att få bjuda in rörelserna i vardagen, jag brukar alltid säga till mina elever att yoga på mattan är toppenbra men låt det inte stanna där. En rörlig och fri kropp vill vi ju ha tillgång till jämt, inte bara direkt efter veckans yogaklass. Vi är underbara varelser vi människor som har lätt för att ramla in i prestation och tron att något måste se ut på ett visst sätt för att vara “rätt” och att ta yogan ut i skogen och in i livet blir lite som en motrörelse. Det spelar ingen roll hur något ser ut och du behöver inte fundera över det om du hittat en härlig sten att balansera på på en plats där ingen ser!

Jag brukar göra det, precis var som helst egentligen. På tågstationen. I väntan på barnen på skolgården. På yogamattan. På en stubbe i skogen. Mot det mjuka, mossiga skogsgolvet. På en sten.

Varför? För att det känns så skönt i min kropp att få sträcka ut och röra upp och ut stelhet. För att jag mår så mycket bättre om jag ger mig själv en liten stund här och där då jag verkligen låter mig känna efter hur jag har det på insidan. Och för mig får det bli som en lek, en balansakt, en dans för ryggraden, mumma för kroppen.

Här kommer tre av mina bästa tips som ofta händer när jag är ute på skogspromenad.

Halva solhälsningar:

Så skönt att få röra igenom i takt med andetagen! Ett eller flera.

Börja med att stå med fötterna lyssnandes mot marken. Skönast är ju att släppa tossingarna fria men om det är för kallt är det kanske inte så mysigt. Se då till att ha ett par bra, rymliga skor där fötterna får plats. De är ändå den del av oss som bär resten genom livet.

På ett inandetag låt armarna flyta genom luften upp mot himlen. Och med ditt nästa utandetag fäll framåt från midjan. Antingen kan dina fingertoppar nudda marken eller också inte och då kan händerna få vila mot benen. Andas in och förläng längst med ryggraden så att överkroppen lyfter halvvägs upp, händerna kan få vila mot låren eller om du når, fingertopparna i backen. Andas ut och kom ner. Låt nästa inandetag rulla kroppen genom ryggraden hela vägen upp till stående. Andas ut och låt armarna landa ner längs med sidorna av kroppen. Upprepa så länge som du vill och behöver. Jag kan fastna här, när rörelserna liksom hakar i varandra och jag flödar som en våg genom dem.

Sittande ryggradsgodis:

Visste du att ryggraden kan röra sig i hela sex olika riktningar? Framåt, bakåt, åt sidorna och rotera åt båda håll. Hur ofta gör vi det?

Hitta ett sittande som känns skönt i din kropp, så att du kan sitta ner en stund. Om det känns trångt i ryggen kan du alltid sitta upp på en filt eller vika ihop en jacka och lägga under sittbenen för att skapa lite höjd.

Låt bäckenet, sittbenen och svanskotan sjunka ner mot marken och förläng sedan upp längs med ryggraden. Lyssna in mot hur det känns där. Börja med att röra genom axlarna litegrann för att mjuka upp där och genom bröstkorgen. Låt sen en hand landa mot marken, den andra armen får svepa upp och över och skapa en mjuk böj genom ryggraden. Växla från sida till sida.

Landa sen händerna mot knäna. Återigen lyssna in mot kroppen, hur känns den nu?

Placera en hand bakom ryggen, vi kan säga höger, och den andra handen på höger knä. Med en mjuk rörelse låt överkroppen rotera åt höger. Se om det är möjligt att låta ryggraden leda rörelsen, ansiktet, ögonen och nästippen kan få vila in mot mitten av huvudet. Växla efter några andetag.

Trädet:

Jag brukar säga såhär om allt: “åh, det är min favorit!” Kan vara för att jag tycker mycket om så mycket, men trädet älskar jag att hänga i. Det är en skön plats för kroppen att leta balans, mittpunkt och kontakt med marken. Själva grejen är ju också att man lite då och då tappar balansen och jag brukar ta det som en uppmaning till att finna den igen.

Ställ dig med fötterna höftledsbrett isär. Tänk att du häller vikten av kroppen ner genom höger ben mot foten och marken. Lite som om din kroppsvikt var ett ankare. Lyft vänster fot genom att böja knät, rotera knät ut åt sidan och placera foten där den vill vara längs med insidan av höger ben. Vid ankel, smalben eller lår. Kanske förläng armarna upp mot himlen och molnen och solen och stanna här. Så länge som du vill! Och byt sen ben.

Yoga är bara på skoj och på blodigt allvar. Båda två samtidigt. Det är din kropp det gäller! Varför ska den vara något annat än en skön plats att bo i? Och varför ska vi pressa oss in i former som ännu inte är våra? Jag tänker att det finaste vi kan ge oss själva är gåvan av att få ha det bekvämt på insidan, utan för mycket spänningar och måsten. Du måste ingenting. Kanske är din yoga att vinglandes balansera på en fallen trädstam? Låt det vara så då.

Bekväm från insidan ut! Vill du vara bekväm från utsidan in? Add Nature har allt du behöver både för yoga i rummet på matta och ute i skogen! Här kan hu hitta deras bra, sköna och hållbara yogaprodukter:

https://www.addnature.com/yoga/

I samarbete med Add Nature

Yoga under bar himmel

Till vågornas brus. Till strandskatornas skri. Med vinden som smeker lätt över kinden. Rufsar håret. De solvarma plankorna under fötterna. Människor kommer och går, samtalar, stannar upp och tittar lite nyfiket. Kråkan som vaktar oss på kallbadhusets tak. Ingen musik. Samtidigt är allt musik.

Jag är inte överförtjust i att undervisa utomhus och jag har aldrig förstått varför. Tills ikväll. Det är för att världen är så vacker och jag har svårt att hålla fokus. Jag har svårt att inte förlora mig i allt det sköna framför mig, det glittrande havet och allt som ryms där mellan himmel och jord. Jag blir som förtrollad. När jag insåg det ikväll kändes det med ens så mycket bättre. Jag älskar att vara ute. Älskar havet. Älskar skogen. Så mycket att det nästan förtrollar mig. Men bara nästan.

De här kvällarna på kallbadhuset i Ljungskile har varit magiska och jag hoppas att vi kan fortsätta och att vädret är med oss tills kallis bebos av glada kvällsbadare och vi får hitta en annan plats. Nu ska jag bara komma ihåg att själv smyga iväg till en liten vrå vid havet då och då för att vaggas av vågorna och röra mig tillsammans med vinden. Kanske bara en kvart, då och då. För att komma ihåg vem jag är och var jag kommer ifrån. För att komma ihåg att jag är en del av den här jorden, allt det vackra. För att minnas att jag inte kommit in i den här världen utan fötts ur den. Som ett löv ur en gren.

Så tacksam för kvällar som denna , för livet och alla möten som redan förgyllt den här veckan. Och då är det bara onsdag. Tack, tack, tack.

Söndag

Self care Sunday.

Fotbollskillar. Lyfta tungt på gymmet. Baka bröd. Känna känslorna, om så bara för en stund. Det som bubblar. Oron. Sorgen. Ilskan. den som verkar komma ur sorgen när jag känner efter. Villrådigheten. Kärleken som bubblar som färgglada såpbubblor ur hjärtat när Rakel har fruktstund under bordet med Malte kanin. Baka bröd. Finns inget som får mig så lugn, som får mig att känna mig så rik. Baka bullar. Finns inget som gör mig så populär som mamma.

Jag fick frågan igår om jag vet vad jag ska göra med allt, jag som är stressterapeut. Det var en bra fråga. En modig fråga. Och jag svarade ja, jag vet vad jag behöver göra. Men det är inte alltid som jag tar mig tid, inte alltid jag ger mig själv tillgång till kraften som krävs för att fatta besluten, för att göra utrymme för det som fungerar bäst på mig just nu.

Så vad fungerar bäst på yogaläraren? Marklyft, breathwork och att baka bröd. Bada kallt. Skriva. Min anteckningsbok följer med överallt. Små tankar. Stora tankar. Ord som beskriver det som känns. Ord som beskriver drömmar, brev till mig själv, till universum, till människor som är mottagare för ord i tanken men kanske inte alltid i verkligheten. Dikter. Diskussioner. Med mig själv. Med träden. Det som fungerar bäst är om jag är utomhus. Med fötterna mot jorden. Mossa mellan tårna. Om jag badar. Om jag knådar degen själv. Istället för att låta bakmaskinen göra jobbet.

Om jag andas. In i det som är där. Om jag vilar. Vilar mot marken, in i restorativepositioner. Under filtar.

Det som funkar var inte precis det jag trodde faktiskt. Jag trodde att andra saker skulle funka på mig, jag trodde det i flera år. Jag trodde att jag skulle göra andra saker för andra människor sa åt mig att det skulle fungera. Så jag har testat och testat. Så tacksam för allt jag fått höra, för allt som inte fungerade eftersom det är precis lika viktigt i sökandet efter det som faktiskt gör det.

Jag önskar bara att jag hade haft modet att släppa taget om alla “måsten och borden” lite tidigare, när jag kände att det liksom pirrade till av rebelliskhet och längtan efter att rensa satte in. Du vet, precis som jag. Du vet vad du behöver. Jag vet för jag började testa. Följa längtan. Utforska. Jag behövde riktning, jag behövde känna min styrka, jag behövde komma in i kroppen på ett nytt sätt. Jag behövde lägga all min uppmärksamhet på ett och samma ställe. Jag behövde enkelhet. Jag behövde tillgången till mig själv.

Bara du gör det som funkar för dig så funkar det. Bara du GÖR det. Även de stunder då motståndet är starkt och högljutt. Att landa på mattan kan ta olika uttryck. Bara du ger dig själv friheten och tillåtelsen att göra det. Lyssna på bra tips, vissa är helt rätt och vissa är vägvisare. Allt är värdefullt och ingenting är ett nederlag. Det är livet.

Det är livet som händer. Det är livet som behöver hanteras. Det är känslorna som behöver få finnas och tårarna som behöver få komma ut. Det är din styrka som behöver få skina igenom, det är sinnligheten som behöver få ta plats. Det är din mänsklighet som behöver dig. Behöver din omsorg. Behöver det mjuka och det svåra. Det är din sanning som behöver få finnas.

Nu får söndagen fortsätta. Huset som nyss var ett virrvarr av lyckliga fotbollsgalningar är nu tyst och stilla. Bullarna som inte hamnade i barnmagar svalnar på galler. Jag tänker lämna disken för ett tag. Jag tänker gå en promenad och hoppas på regndroppar i hårbotten. Jag tänker sjunga och jag tänker måla en skvätt när kvällen kommer. Jag tänker, jag känner, jag lever, jag är. Imorgon börjar en ny vecka som börjar med Morgonstund. Nya kurser börjar också i veckan och det finns plats för dig! Det finns alltid plats för dig, såklart.

Breathwork

Andetagets helande kraft. Andetagets kraftfulla läkande. En andning som rensade ur de mer subtila kroppslagren, som hjälpte att släppa det där som vi kan förnimma men inte alltid komma åt. En healingteknik, en omvänd pranayama.

Jag hörde en hel del om breathwork innan jag bestämde mig för att testa. Som vanligt var jag lagom skeptisk och hade inga större förväntningar när jag bestämde mig för att delta i en kurs hösten 2018. Redan efter första tillfället var jag övertygad om att det var som inget annat jag tidigare mött. Mitt eget andetag ledde mig in de delar av mig som jag trots oändligt många timmar på mattan inte kunnat nå. Jag fick en möjlighet att andas ut. Andas ut gammal sorg, ilska, spänningar, sånt som satt sig i min kropp på ett eller annat sätt. Jag fick en möjlighet att andas in frihet. Jag har gapat och skrikit och gråtit tårar som suttit i systemet alldeles för länge. Skrattat och börjat bygga en relation till min kropp, till min energi, till mitt andetag, som jag inte tidigare har haft. Det har varit år av läkande. Av klargörande. Av att bygga tillit till mig själv. Att sätta mig själv fri. Att släppa taget. För mig har det handlat mycket om att bli vän med min egen sanning, med min egen kropp, med mig själv på ett plan bortom tankarna. En process som tagit mig djupt, djupt in.

Därför är det helt fantastiskt att få börja arbeta själv med att hålla space för dig som vill uppleva andetagets magi. Att få hålla plats för dig som vill landa i dig själv och ta dig igenom det som håller dig bunden. Att få guida dig som längtar efter att släppa det som inte längre är näring, det som kanske till och med håller dig tillbaka men som inte vet riktigt hur du ska göra det.

Från och med 1 juni kan du boka tider för personliga sessioner, 1:1.

Jag kommer att guida dig och hålla plats för dig att möta dig själv. Vad det än må innebära för dig just där och då. Sessionerna kommer att vara 75 minuter långa och innehålla en del samtal, en del breathwork och en del integrering och vila.

Det finns ingen praktik som varit så radikalt omvälvande för mig som breathwork och det är med största ödmjukhet och värme jag öppnar dörrarna både virtuellt och till shalan för att dela det vidare.

Om du är nyfiken och vill veta mer eller har frågor får du gärna maila mig. Om du redan nu vill boka en tid finns möjlighet att göra det! Klicka på länken nedan så kommer du direkt till bokningssidan.

Varmt välkommen!

Känslor

Att vara en levande, andandes varelse. Hur känns det? Hur känns det att ha en kropp som är ditt hem, som är din farkost, som är ditt filter för hur du förstår världen? 

Vi ägnar så mycket tid åt att lära oss allt det på utsidan att vi glömmer bort livet från insidan och ser med drömmande ögon på fåglar som svävar genom luften och delfiner som forsar fram i havet. Tänk om jag fick uppleva det där...  

Vad är känslan av att vara här? Av att vara dig? Smaken? Får kroppen röra dig genom tid och rum utan att tankar bromsar, startar det eviga tjattret om uppförandekoder och vad en får och inte får? Vågar du låta någon leda dig in? Be dig ge livet på insidan form, färg, smak, struktur?  

Igår var jag på workshop med Tara Judelle, en lärare som jag återkommande gjort nedslag med under några år och varenda gång vi möts tar hon mig djupare. Vi fick hålla upp en hand, titta på den från utsidan och sen uppleva den från isidan. Jag kunde känna fylligheten och skelettstrukturen, kunde känna baksidan av handen, mötet med insidan av huden och huden som mötte resten av världen. Upplevelsen inte bara av att ha en hand utan att vara en. Förkroppsligande, skulle ordet kanske heta. Känslan var varm, mjuk men ändå stadig. Fyllig. Mötet med världen var svalt, smekande, stöttande, gav mig en känsla av form. Smaken som vaknade var jordig. 

För mig är frågan varför ständigt närvarande. Varför göra det här, varför är det viktigt? Och när jag satt på det hårda betonggolvet en solig fredagseftermiddag och försökte vara i min hand och lyckades, ja då fylldes hela min varelse med en enorm känsla av förundran. En enorm respekt för både kropp och liv. Jag är. En levande, andandes varelse som går med fötterna mot den här jorden. Förundran över livet. Tacksamhet över det jag får uppleva. Att jag får känna, att jag får tänka, längta, inte bara som idévärld utan att jag får vara i de upplevelserna. Min kropp är det som gör mig levande. Som bär och som bistår med ett språk och en förståelse för mig själv, världen jag rör mig genom och andra människor. Andra människor som också har förmågan att leva från insidan ut. Vars kroppar är heliga platser som bär deras smaker, känslor, upplevelser av världen. Vi bärs av en skatt. Det är värt att förundras över. 

Varför är det här viktigt? Det handlar om att vara, eller att inte vara. Så enkelt och så svårt.  

Att vara, eller att inte vara. Det är frågan. Och jag vill vara här. I varje ögonblick, känna livet och låta livet känna mig. Möta världen och låta världen möta mig. 

Tillsammans

Imorgon är det dags.  

När en ide får gro, som ett frö. Så känns det.  

Det är speciellt för mig. Jag är inte mycket för att blanda yoga med det ”kommersiella”, jag har valt att inte sälja saker själv i lokalen helt av den tanken att tillräckligt många säljer saker i den här världen. Det lilla shalat i källaren i Ljungskile får vara en plats fri från allt sånt, en plats till för oss. För möten. För allt det där andra som vi lider brist på i dagens samhälle. 

Själv är jag trött på ”handla, handla, handla” men jag är helt blixtrande förälskad i människor som skapar. Den mänskliga kreativiteten, som en magisk superkraft som på många sätt får stå tillbaka i en värld där märken är viktiga, där störst marknadsföringsplan vinner. Jag tror på vårt unika uttryck. Naivt, säger vissa. Idealistiskt. 

JA! Det är ok. För i många år har jag kämpat för att tysta känslan där inne, i det bultande hjärtat, känslan som talar om rätt och fel. Den som talar om världen jag vill vara med och samskapa. Den vill jag jobba för.  

i mitt liv finns kvinnor som går sin egen väg, som väljer från sina hjärtan, som skapar därifrån. Som låter kreativiteten flöda och som gör det på sina unika sätt, hela vägen igenom. Imorgon får jag välkomna en del av dem till shalat där de kommer att ha sina hantverk, som jag tycker att det är, till försäljning. Smycken, kläder som är handfärgade och handtryckta och sydda i material som är eko och reko, oljor blandade med stor kunskap och kärlek. 

Tillsammans kommer vi att vara på plats imorgon, servera fika och smoothies och samla in pengar till Plan International. För att flickor överallt ska få samma chans. Samma möjligheter att följa sina hjärtan, sin inspiration och kreativitet och skapa liv de är stolta över. För rätten till utbildning, för rätten till lika rättigheter.

För att vi alla behövs i den här världen. Tillsammans. 

Program för imorgon:  

9-10.15 Yoga  

11-14.30 Minimarket!  

15-16.15 Yoga  

16.40-17.10 Trummeditation  

För anmälan till yoga eller meditation, maila mig! Det finns några platser kvar på sista yogaklasser och trummeditationen.

Annars, kom bara förbi och häng med oss!!  

Ett år bortom ord

Det här var året jag tystnade. Året då orden, uttrycket drog sig inåt, först av ren och skär nödvändighet och sen stannade där. Rädslan tog över. Ifrågasättandet. 

Den ständiga frågan varför.  

Jag fördjupade mig i stillhet. I vila. För att någonstans börja resan mot acceptansen för det som är jag. Men också av ren och skär nödvändighet. Det var nödvändigt att göra på annat sätt när kroppen inte ville vara med. Det har varit ett år då jag tystnade men kroppen skrek. Lager efter lager av mönster, tvivel och självförakt avslöjades. Jag hade dolt det så väl. Vi gör väl så, vi sminkar över och tänker att det där kan jag ta sen, imorgon, någon annan gång. Men så kom hösten då mitt ansikte skrek nej till allt. Stressutslag. Inget kunde jag dölja för världen. Inte ens ytan. Inte heller för mig själv. 

i backspegeln ser jag ett år av integrering. Där praktikerna jag lärt och orden jag sagt varit tvungna att bli sanning. Självkärlek, kärleken som är jag, den när inte sig själv. Jag måste underhålla, jag måste göra. Mata. 

Jag brottades med frågor som vad har jag att dela. Varför gör jag det jag gör. Vad har jag för rätt att ta den här platsen i anspråk. Vissa av svaren dröjer medan andra landat i en djupare sanning än vad jag vågat yttra. En sanning bortom yogaklasser och rörelse men mitt i det ändå. Kroppen är själens boning och mitt sökande och längtan efter att hela jag ska få plats, få ta plats i den här världen, skulle inte vara möjlig utan aspekten av kroppen. Om jag inte är fri där, vad är då frihet värt? För mig har vilan varit essentiell. Vem är jag bortom görandet? En av de läskigaste frågorna jag mött, så mycket värde i görande, så mycket tillfredsställande av andra människors behov i jakten på att slippa möta det i mig själv. Min värdighet bortom allt. Den som vilar i mig, ovillkorlig. Så vem är jag bortom görandet?

Jag vet fortfarande inte men en del av mig som varit glömd börjar nu vakna. Jag har kallat och kallat och något har svarat. Det är lätt att tro att svaren ligger utanför i något annat, i någon annan, men de vilar de i mig. Jag börjar minnas. 

Till de som fått mig att nosa bortanför mina vanliga trygga stigar, jag är evigt tacksam. 

Till de som delat kunskap, vishet och insikt om det yttre och det inre livet, jag är evigt tacksam.  

Till de som rivit i de gamla såren där otillräcklighet, litenhet, fulhet, dumhet bor, jag är evigt tacksam. 

Till de som delat sin kärlek, sin medmänsklighet, sin kreativitet, sin värme, jag är evigt tacksam.  

Ett år bortom orden kan inte sammanfattas. Men det blir fin gödning åt det som komma skall. 

Medicin

Vad är din medicin? Det du tar till när något gör ont, när något farit illa, kroppsligt och själsligt? 

Jag har inte funderat över ordet särskilt mycket, för mig har det varit så starkt knutet till apotek och recept och en sjuka som är så pass allvarlig att den behöver piller eller något flytande.  

Allt det andra vi ägnar oss åt, är inte det också medicin? Promenaderna i skogen, skratten, kramarna. Teet som överlämnades med kärlek och som jag varsamt förpackade i en vacker glasburk. Ranunklerna i fönstret. Samtalen. När blickar möts och du vet att du är sedd och älskad som du är. Som jag är. Allt detta, och långt mer därtill läker det som varit sårigt och sorgligt och skavigt. Det som satt sig som en krampaktig smärta i revbenskorgen och som kommer när jag känner mig som allra litnast. Som släpper när jag vilar i förvissningen om att jag är precis den, det och där jag ska vara. Medicin. På ett bolster, en filt över benen och djupa suckar. Av lättnad. Glädje. Sorg. Låta det som kommer, komma. Det är ok. Allt är ok. Det är medicinen. Acceptansen och självkärleken som följer. Gå in i för att komma igenom. 

Det tar kraft att vända vanor av att stänga till och koppla från. En bestämdhet långt större än vad jag först kunde föreställa mig. Ofta är det ju så att det jag väljer bort, väljer jag bort av en anledning. Men enda vägen igenom är ju just det, igenom. 

Vad är din medicin? 

Livet!

Åh! Det som hela tiden händer, i varenda cell, varenda andetag. Jag försöker närvara, mjukna in i det som är. Det är bara så jävla rörigt. Och att mjukna in i det är också att lägga sig i händerna på ovissheten. Tillit till det som händer. Acceptans. 

Min lilla katt har sprungit bort. Som grädden på ett oändligt mos av sånt jag inte kan kontrollera har jag svävat dag som natt mellan hopp och förtvivlan. Känt hur kroppen spänt sig och slappnat av. Darrat av sorg och oro. Vaknat mitt i natten varje natt och lyssnat efter jamande och inte hört något. Att stanna där, inte fly utan stanna i ovissheten, förlusten, hoppet, den enorma glädjen över att faktiskt ha fått möta någon som får mig att känna såhär. Möta varje våg på det känslostormande inre havet. Inte döma för allt jag rört till, glömt bort, inte orkat. Jag har också låtit mig se att känslorna som kommer räcker bortom Mymlans frånvaro. Som behöver komma upp och ut. Jag behöver landa mig i skogen. Vid ett träd för att gråta färdigt och släppa taget. Det var på väg men jag hittade inte hela vägen fram och hamnade istället hos en ekorre som ilsket smällde sina små tassar mot en trädgren. En vacker påminnelse om att jag är bara en oändligt liten droppe i denna värld som också får vänta in, om än så otåligt, tills tillfälle ges och skogen blir min. 

Vi är i slutet på terminen och jag har gråtit på klasserna den här veckan när ingen sett. För att släppa på trycket. Jag har gråtit när jag kommit hem av tacksamhet för alla som frågar när en kan anmäla sig till vårens klasser. Håll ut. Det kommer snart, snart, bara några sista bitar som behöver falla på plats. I och runt mig. Antagligen blir det precis som vanligt. 

Äntligen blir något precis som vanligt. Jag längtar redan.  

För mig

Det vilar djup visdom i dina gömmor. En glömd skatt, insikt grundad i kunskap om platsen du bor på. Lever i.  

Jag var på återbesök hos en sjukgymnast idag med diskbråcket och allt går framåt med stormfart, rörligheten hade blivit mycket bättre och jag har fått order om att hålla mig i en neutral position i två veckor till. Yay! Han frågade mig vad jag hade gjort och jag berättade. Vilka muskler jag försökte få tag i och stärka, hur jag försöker positionera kroppen, alla pauser som jag gett mig själv, vila när jag behöver. 

Konsten att läka. Vi kan alla det. Inte stora, fysiska alla gånger men på något sätt har fokus flyttat från diskbråck till livssituation. Till platser i mig som också läcker, läcker ork, inspiration, styrka. På mina promenader märker jag hur jag tappat kontakten med bålen men spänner axlarna som kompensation. Ett kroppsmönster som betyder något. Var behöver jag hålla min styrka? Alla stunder av vila och stillhet har gjort under för min kropp. Medveten närvaro som jag märker att jag har svårt att hålla för livet bjuder så obeskrivligt många distraktioner. De lockar och pockar och jag följer så lätt med. Det är svårt att stanna i det som smärtar. Vare sig det är en läcka i ryggen eller en läcka i självförtroendet. När allt jag egentligen behöver göra är att finnas där för mig själv och hålla mig tills det är ok. Precis som jag gör för mina barn. Precis som jag gör för de jag älskar. Lyssna färdigt, hålla plats för det som är och möjligheten för det att skifta. 

Jag läker. Ryggen följer med när jag träffar på platser i mig som behöver stöttas, stärkas, hållas i värme och acceptans. Och jag struntar i att det låter fjompigt och flummigt och lite löjligt för sanningen är att det är en bristvara i så många av oss. Vi går där med våra sår, det som smärtar och skaver inuti och bannar oss själva för att det är som det är. Men det är. Tänk om vi mötte oss med kärlek, värme, acceptans och förståelse för att allt det vi möter gör oss inte mindre värda. Det gör oss mänskliga. Och det onda kan inte motas bort genom att förtrycka utan att vi ser det och säger de magiska orden: Det är ok. Du. Du är ok.  

Hur kan vi he hela oss själva den omsorg och omtanke vi behöver? 

Vet du det? Du är ok. Oavsett.  

Vredesbok

 Ilska. Vrede. Kraft. Glödande lava. Avgrundsvrål. Stormande hav. Hårda slag mot trumman. Jag reser mig inte ur askan, jag är hela elden.

Vi håller delar av oss i skugga. Vissa placerade där för att vi inte vill kännas vid. Andra är i skugga för de är inte synliga för oss. Ändå finns de där, lika levande som allt det andra. Lika törstande efter uppmärksamhet. Lika mycket dig och mig.

Jag ser min ilska. Känner den skölja genom kroppen. Den färgar mina tankar. Men. Jag ler mot världen. Talar med den varma rösten. Skojar, skrattar bort, förtrycker. Vrede. När jag tänker på det kan jag inte känna att den ens finns. Men så drar jag mig till minnes ett gräl mellan mig och mannen i mitt liv, ett gräl som handlande om att jag förtjänade att tas på allvar. Samma gräl jag alltid haft, med alla, inklusive mig själv, i alla tider. Den här gången var annorlunda. Jag kunde känna hur fötterna grävde sig ner i jorden som om de vore rötter. Hur jag stod stadigt som om jag vore en 500-årig ek. Min röst bar en kraft som en björns rytande, en vargs ylande, en kraft från mig men bortom mig. Jag känner inte henne, men hon bor där. Också jag. I skuggan. 

Det fascinerar mig och skrämmer mig lika mycket, vilken är kraften som jag bär? Hemma i havets vrålande, de kraftfulla vågorna som bryter in över land. Hemma i skogarnas knarrande, mörka och oigenomträngliga shiluett. Och jag vet inte varför. Kanske är det för att jag minns mig där. För att jag längtar efter den kraft, den styrka, den energi som laddar dessa känslor. Istället för att lära mig använda dem, flytta in har jag tryckt undan. Men de fattas mig. 

Allting har två sidor, eller flera. Modern, den vackra, kloka, insiktsfulla. Varma och inkännande. Förstående, stöttande, starka. Mjuka och väna. Lyssnande. Vem är jag på andra sidan myntet? Vem bor där?

Läka

Detta vackra ord. En ständigt pågående process. Jag har en rygg att läka. Gör rätt bra ifrån mig på den fronten om jag får säga det själv, korta promenader och stunder av total vila. Jag står mer än sitter. Dricker mycket vatten, mediterar, funderar och lyssnar på vad jag pratar med mig själv om. 

Lyssna på din kropp. Jag säger det massor. Har sett det i skrift och hört orden uttalas mängder av gånger de senaste dagarna och det slog mig så kraftfullt plötsligt, hur knäppt? Hur knäppt är inte det? Jag ÄR ju kropp lika mycket som jag är tanke. Eller känsla. Det finns ju ingen separation här! Vi talar om kropp, vi förhåller oss till kropp som om där existerade en distans, ett rum emellan kropp och ”det andra” när det faktiskt inte finns någon. Vi är kropp, 100%. I mitt fall nu har jag uttalat ord som att jag behöver en paus, tid att smälta och integrera de senaste veckornas intensiva händelser. Jag har talat om att jag behöver fundera över saker, över tempo, över hur jag håller mig sann och ärlig mot migsjälv, att jag behöver finna min styrka och leva därifrån. En stark längtan, önskan som tog sig också ett fysiskt uttryck. 

Tänker jag.  

Nu är det ju inte det bara som gjorde att jag fick ett diskbråck. Det fattar jag ju med. Men jag kan se parallellerna.  

Att läka.  

Lyssna. Till vad som sägs där inne. Vad som kommer upp, pyser ut tillsammans med disken. Vi har så mycket att lära om oss själva, så mycket att förstå som inte alltid är vackert men som ändå finns och behöver hållas för att vi ska kunna vara mer mänskliga, mer hela. En trasig disk eller ett hål i gränser för vad som är ok med mig, egentligen samma sak men vi värderar det inte på samma sätt. Det ena är oj och stackars och behandling, det andra är skamfyllt. Vi är starka och svaga. Vi är hela och trasiga. Vi kommer alltid att vara i läkeprocess och vissa sår läker aldrig. Det är ok. Vi kan ändå ge oss själva förutsättningarna till att det ska bli så bra som möjligt. 

Elasticitet

Tänker på den motståndsrörelse jag bevittnar, är med om. Yinyogaklasserna som fylls snabbast av alla, efterfrågan på meditation, lugn, andning. Det som tar oss ur vår vanliga rutt, vårt vanliga tempo, våra vanliga frågeställningar, tankefällor. Det ständiga värderandet. Vi bygger motstånd, elasticitet, i ett försök att bryta normerna vi lever i och murarna vi byggt. 

Vi är lika delar stillhet och rörelse. Skapas ur dessa två motpoler som smälter samman och bildar liv. Allt i den här världen är i rörelse och i vila. I aktivitet och återhämtning. 

Men när vi ständigt ångar på utan att ta hänsyn till den del av oss som är, då missar vi också mötet med oss själva. Tappar bort rösten, tappar bort oss i vimlet och förlorar fotfästet. Det är ok. Det händer oss alla och det är ok. Men låt dig inte luras in i att det är normalläge. Du är dig själv närmast så din röst borde höras. Eka i maggropen, mellan hjärtväggarna, vibrera i varje cell. 

När tempo, prestation och måsten tar över drabbas jag av tunnelseende. Allt känns trångt, valen blir få och inget får plats. Vilket ju inte är sant, men jag förlorar min elasticitet, min ”resiliance”. Enda sättet att öka platsen, ge mig frihet är att skapa andhål, stunder av stillhet så att stillheten i mig har något att spegla sig i. Så att jag känner igen mig själv och låter mig sippra igenom för att flöda genom allt. 

”Do more, be better” stod det på en stor skylt utanför en känd svensk gymkedja. Sån skit.  

Do nothing, be awesome. Be you. And love every minute of the ride. 

Det får bli min motståndsrörelse. Stillheten.  

Höstvind

Uh. Not ready yet. Not ready yet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar emot, hösten är här. Vinden viner runt husknuten, genom förnstergliporna och i segelbåtarnas master nere i hamnen. Ljudet är så otroligt vemodigt vackert. Den här sommaren som numer är ett minne väldigt väl inpackat i hjärteburken satte sina spår. Fötter som inte riktigt förstår det här med skor, än värre strumpor, kroppen som saknar de varma doppen, solen som bara smälte bort allt som höll och skapade spänningar. Sommarmorgnar. Ljumma, på altanen, kaffe smakar så mycket mer utomhus. Att inte frysa. 

Vår höst började med så många buller och bång att det varit svårt att ta in. Sjukdom i familjen, oro i skolan för en av våra ungar, kaniner som plötsligt ur ingenstans hatar varandra efter att ha varit bästa vänner. Jag har lärt mig mycket om kaniner, till exempel att om de skiljs åt som ovänner kan de ha otroligt svårt att hitta tillbaka till varandra. Så långsinta! Men, det kan hjälpa att kleta in dem i kokosolja för att ge dem en gemensam, neutral doft. Kokosolja älskas av katten och de pussar och den tvätt de förlorat i avståndet mellan varandra har de tagit igen med Mymlan. Vi har en stökig och en ordningssam kanin. De håller fast i aggression och behöver ett sätt att släppa ut den och därför har vi nu fransiga tapeter. 

Ibland märker vi inte skiften förrän de är där. Och vi vet inte hur, bara att och att det gör skillnad. Plötsligt ekar frågan: Vad kan jag lära av det här? 

Ingen panik. Inga praktiska svar utan om mig. Vad kan jag lära om mig själv av det här? I andra hand kommer känslorna, tankarna, virvelvindarna av allt men de tar inte över. Och jag mår bättre. 

Välkommen hösten. Vad kan jag lära av dig?  

Sommarliv

Jag drömde om regn som skulle rensa luften. Fukta jorden. Bad en bön. De droppar som nådde vår vrå av världen kunde knappt räknas och då är ändå varje droppe värdefull. 

Hettan som denna sommaren stigit i oss allihop. Elden. Stundvis brutal, intensiv, förgörande. Fem personer i en familj, barnen och jag i flammande konflikt och jag antar att det är omöjligt att tala om hönor och ägg här. Vi brinner allihop. För olika saker och i olika takt. Eld. Genom ord, tonfall, förväntningar. Önskningar. Och så vinden på det. Eldstorm.

Idag, av alla dagar, bestämde jag mig för att städa, rensa, organisera. Vuxet. Viktigt. Svettigt i den 30-gradiga värmen. Gamla skor och trasiga paraplyer fick mig att koka av släng-frenesi och ilska över allt det vi bär med oss genom livet, som vi faktiskt inte behöver. En kasta-hög, en skänka-påse, små fingrar som letade igenom smusslade tillbaka det uttjänta. Vidare mot leksakskorgen i vardagsrummet, oh att jag inte hade förstånd nog att bromsa mig här. Men nej. Nu ligger det högar över hela golvet och väntar på sina ägare. Gissningsvis kommer de inte att plocka med sig några Barbiesar med ett ben och utan huvud eller ensamma tidningssidor till någon konstig Legohistoria. Imorgon är en ny dag. Då har jag mandat att ta det som blivit sönderlekt. 

Och det är lördag. 

Mig äger ingen. Och jag väntar inte. Annat än på att få lov att kasta Barbiesar med bara ett ben och utan huvud och skor som är så sönderälskade att de inte längre har några sulor kvar. Jag väntar inte. Annat än på barn som inte kan bestämma sig för vilken baddräkt de ska ha och tar minst 40 minuter på sig att bestämma. jag väntar inte. Annat än på regn och på barn som ska bara och pratar så mycket att maten kallnar och sen inte vill äta själva. Mig äger ingen. Och jag väntar inte. Annat än på en stund för mig själv och att någon stoppar mig innan jag börjar organisera garderober. Jag äger sommaren. Och jag sitter med bara ben i den ljumma sommarkvällen och ser koltrasten reta vår lilla katt. Jag hör människor vara på väg, musik som spelar, till och med molnen är på väg över himlen. Jag stannar här. I denna tillfälliga tystnad på altantrappan. Här stannar jag. Letar mig hemåt, genom alla dessa lager av mänsklighet. De flammande gula och röda gladiolerna nickar lojt i hörnet av trädgården, böjda av sin egen tyngd, av vind och torka. Rucolan bredvid mig har helt torkat ut och lagt av. Men. Om jag sjunker genom lagren av mig, de lager som hörs mest möter jag ändå förnöjsamhet. Mitt i den sorgliga salladen. Förnöjsamhet. Tacksamhet. Vi gör det så svårt, som om svaren står att finna någon annanstans. Bakom en korg eller under en sko. Ute i natten, på väg. Men just nu, allt jag behöver göra är att vända blicken inåt.  

Näring

Får du i dig tillräckligt med näring? Vi pratar mycket om näring genom mat, såklart, men det andra får du i dig av det så att det räcker? 

För en vecka sen kom jag tillbaka hem efter en vecka i Portugal tillsammans med Mei Lai Swan, yogalärare extraordinaire. En lärarutbildning/retreat/djupdykning i Nada yoga på det enklaste vis jag någonsin varit med om. Vi bodde och yogade och sjöng och hade undervisning i ett hus. Vardagsrummet var stort nog att rymma 12 yogamattor. Vi självhushållade, lagade mat tillsammans eller var för sig, åt det vi ville ha. Vi promenerade, simmade i Atlanten (eller lät i alla fall vågorna skölja över oss), det var så enkelt. En viss Ernst har en gång sagt att i det enkla bor det vackra och jag kan inte annat än att hålla med! Men, det är så lätt att glömma bort.

Yogaindustrin är som vilken annan som helst egentligen och det är lätt att fastna i en föreställning om hur det ska vara. Den skapar sådana begränsningar och behov som egentligen inte finns. Det behöver inte finnas ett spa i anslutning, eller en restaurang, eller inkludera loungeavdelning eller serveras diverse shots om morgnarna. Hur kan du faktiskt få praktisera att ta hand om dig själv? Ge dig själv det du behöver? Ljud, som ju nada yoga handlar om, är ju också konsten att lyssna. Lyssna till dig själv. Till vad du behöver. Vi går ifrån vardagen som kan vara pressande och i alla fall i mitt hus skriks det tacos tacos ett par gånger i veckan. Vi går ifrån att leva i 

ett öronbedövande brus till att få allt serverat. Och jag vet vilken blessing det är att slippa fatta beslut ibland men det gör också att jag i de stilla stunderna släpper mitt lyssnande. Det som plockar upp viskningarna om vad jag vill. Vad jag behöver. Vad jag längtar efter och vad jag finner njutning i.  

Känslan av att vara närd stannar fortfarande i mig. Önskan om att få fortsätta vara det är stark och lyssnandet har jag med mig. Jag ger mig själv en extra stund för att tona in till vad det är som hörs, även i vardagssituationer. Och det är där jag vill vara närvarande. Allt arbete på mattan ska inte stanna där, på mattan, det ska få sippra igenom varenda lager av liv, av mig.  Den magiska känslan av lugn och stillhet, av att vara hemma i min kropp och vän med mina känslor och tankar uppstår inte någon annanstans än i mig. Redskapet är mattan. Kanske ibland en skön avslappningsavdelning på ett spa. Men för att verkligen höra kan vi ibland vara tvungna att låta oss själva lyssna inåt. It’s where the magic happens. 

En sommar som ett oskrivet blad.

Jag är årstidsförvirrad. Blir liksom lika förvånad varje morgon då jag vaknar och det är skola och dagis och jobb och inte semester och inte ens juni. Ännu, Snart, dock. Då är vi där. Mellanrummen mellan terminer är till lika delar förvirrande och befriande tycker jag. Här finns tid för mig att göra det jag inte hinner under terminerna. Till exempel att försöka förstå hur en hemsida fungerar... Läsa in mig på kurser jag går, gå nya utbildningar i lugn och ro, hitta inspiration och kunskap att dela nästa termin. 

Tidigare somrar har jag hållit rätt mycket sommaryoga och det har varit jätteroligt och jag är så förtjust i konceptet att droppa in. Sommaryoga brukar ju vara drop in och det är kul! Att gå på. Men jag som lärare har kommit att inse att det allra, allra bästa är ändå att veta vilka som kommer så att jag kan anpassa klasserna utifrån dem. Er. Varje kurs är unik och det beror helt på sammanställningen av människor som anmält sig till just den kursen. Var behoven finns. Vad som är redo att tas in och vad som inte är det. Jag känner att jag gör mycket mer nytta då. När jag riktar mig direkt till det som finns i rummet istället för att hitta på något som kanske i stunden inte alls passar ändå. Så jag har ändrat. Den här sommaren är det inte så mycket drop in, det finns så det räcker och blir över ändå i vår närhet. Den här sommaren blir en sommar av djupdykningar. Två långklasser som jag kallar yin möter yang och som kombinerar yin- och hathayoga. Och så fördjupningsveckan, denna älsklingsvecka för mig där vi bara får grotta ner oss. Mums!! Fem kvällar av mustig yoga och meditation. Jag längtar faktiskt redan... Precis som min valda tystnad här på bloggen väljer jag här att göra det som känns rätt i magen och inte det som är marknadsföringsmässigt det "rätta". Jag tänker ofta på det där, att jag står och klass ut och klass in säger att människor ska lyssna till det som känns rätt. Och att det är så enkelt att bara köra över den känslan, den delen av en människa genom att lyssna till experter, såna som kan, såna som vet. Jag vill inte göra det. Jag vill gå åt det andra hållet. Jag vill fortsätta den här verksamheten från en plats av sanning, för mig. Vad som blir rätt för mig. Här har jag ju all frihet och alla möjligheter att testa och walk the talk, så varför inte? 

Vilket innebär en luftig sommar. Inte så mycket att förhålla mig till än. Det känns väldigt skönt, väldigt välbehövt, väldigt läkande. Jag tänker att jag fyller på allteftersom om det behöver fyllas på med mer klasser. Jag finns tillgänglig för PT-klasser och stresshantering. Good enough. 

I övermorgon åker jag till Portugal för att gå en utbildning i Nada yoga, ljudvibrationer och hur de kan vara oss till gagn. Så spännande, jag är så nyfiken och känner att hela den delen av yoga är för mig okänt område. Jag ser så mycket fram emot att lära, dela vidare, och att få spendera tid med den underbara Mei Lai Swan som är lärare. 

Jag hoppas att vi ses i sommar!!! Jag hoppas att ni lyssnar till lusten som pockar i bröstet och hjärtat. 

Self care, tankar om och historien om tröjor i påsar och en ring som försvann men dök upp.

Vad har vi för bra översättning på self care? Egenvård? Att ta hand om sig själv? Det är ett uttryck, ord som jag håller nära, hela tiden. Self care. To care for myself. Det innebär att ge mig det jag behöver. Jag läste någon text om egentid, ett ord som ju faktiskt vunnit stor kraft i Sverige det senaste, vi behöver vår egentid. Sant. Vi behöver tid för oss, men vad gör vi med den tiden? Vad gör vi för att ge oss själva det vi behöver? Hur låter vi det inre få ta form genom det yttre? 

Under många, många år var det mest avkopplande jag kunde tänka mig att gå i affärer. Låta alla intryck, alla former och färger blocka det som hände på insidan av mig. Kanske köpa mig själv en tröja eller en klänning, något som fick mig distraherad och som fick mig att känna mig fin. Kanske med en förhoppning om att just den grejen som låg i påsen på väg ut från butiken skulle initiera ett skifte, kanske skulle jag få känna mig så vacker som jag längtade efter. Kanske skulle det få mig att träffa kärleken? Kanske skulle det få min kärlek på bättre humör? Kanske, kanske, kanske. Nä. Jag tror aldrig att det funkade, på riktigt. 

Jag gick också alltid in i bokaffärer och sonderade alla anteckningsböcker och pennor, köpte det som lockade, det jag trodde skulle väcka min kreativa energi, som konstgjord andning på min dröm om att skriva en bok. Eller egentligen vad som helst, jag drömde om att skriva vad som helst. Men jag gjorde det aldrig, för drömmen stannade där. I en påse på väg ut från en affär. Jag svarade på mitt hjärtas kall, men bad det hänga kvar. För jag var så rädd. Så otillräcklig. Så liten. Så ful. Orden flöt inte som jag ville och det skrämde mig. Drömmen var för "stor", konstig, hände på mig fullt ut och jag vågade inte vare sig lyckas eller misslyckas. Så med en malande känsla inuti fortsatte jag livet som inte helt kändes som mitt och fortsatte döva genom självdestruktiva beteenden, och genom stunderna på stan. 

Under påskhelgen for vi ner till Skåne för att fira med familjen. Barnen tjatade i kör: 

"ÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENUÄRVIFRAMMENU?!?!?"

Och vad som kändes som 40 timmar efter att vi satt oss i bilen rullade vi in på gårdsplanen till huset där vi skulle sova. Gaaah, jag var som en våt fläck bara, varenda liten del av mig hade slagit knut på sig själv och i yogatermer skulle en kunna påstå att det inte fanns något flöde av någonting. Jag var helt fast i tjat och låten Shuffla av Samir och Viktor och ville gråta men inga tårar kom och jag ville kliva ut genom dörren och inte komma tillbaka för ibland, ibland undrar jag om jag verkligen är mamma-material. Men det är ju en helt annan fråga. 

Jag tittade ut genom fönstret och tyckte mig se vår hund som dog för ett och ett halvt år sen. Innan hon lämnade den här världen var hon ofta med i Skåne. Hon brukade gå där på gräsmattan utanför köksfönstret och nosa efter sorkar och spana efter rådjur och hon var så levande då. Som om världens alla dofter och ljud lyfte henne till en annan nivå. Ett med allt. Jag tyckte mig för ett ögonblick förnimma hennes gestalt där utanför fönstret. Såklart var hon inte där. Och jag sänkte min blick mot golvet och den landade på en ring som låg där, mitt framför mina fötter. En ring som jag köpte efter att hon dött. En ring med texten FREE på, som en påminnelse för mig om att hon nu var fri. En ring som jag älskade, tappade bort, letade efter högt och lågt men som inte stod att finna någonstans. På ett golv i ett hus som vi delar med andra släktingar som varit där och firat jul och dammsugit sen vi var där sist. Där låg den. Vi kan välja att se allt på alla olika sätt. Och jag valde att se det som en påminnelse från henne till mig. Fri. Jag valde att se frihet. Helgen gick och vi hade det så fint och vi hade det så utmanande och jag bar orden inetsade på mitt hjärta. Jag gjorde det till min praktik att förkroppsliga frihet. Som ett sätt att ta hand om mig själv. Jag rörde mig så som jag behövde. Gick promenader och dansade med de glador som svävade ovanför trädtopparna. Jag sökte de platser i kroppen som var fria istället för att fastna i argumentation med låsta käkar över huruvida påskharen tillåter att en äter choklad till frukost istället för frukost till frukost. Jag letade tankar som inte bar spänning. Som gav mig frihet. Besökte platser i kroppen som kändes starka och öppna. Jag sa ja. Ja till det jag kände att jag behövde göra för mig själv. Skrev. Eldade i spisen. Massor. Jag drack vatten. Kaffe. Vin. Jag satt uppe när alla andra somnat och lyssnade till elden som sakta brann ut och andetagen från de jag älskar mest. Fast jag borde gått och lagt mig. Men det landade mig rakt in i kärlek. I värme. 

Self care- vad behöver du? Inte bara en helg på spa, för det behöver vi alla och det är fantastiskt, men vad behöver du? Kan du bjuda in det i din fysiska kropp och låta det bli din praktik, att förkroppsliga din längtan, din önskan. Se att den ligger inte utanför, bortanför, i en påse tillsammans med en tröja eller en penna utan alldeles där, intill hjärtat. Bara väntar på att få bli ihågkommet. Bara väntar på dig.